”juristsvenskan” och hovrättsspråket moderniseras sammanfattningen av vad som tidigare förekommit i målet eller utslaget. Domen eller utslaget bestod av två delar, rubriken och decisionen, dvs. ”hovrättens avgörande i saken eller målet”. Om han var ”en fattig extra”, dvs. en extra ordinarie fiskal som lyckats ”gå fram i hovrätten” och få ett förordnande, behövde han kanske ändå fiska, dvs. tigga rubriker hos ledamöterna för att göra sig känd och synlig i hovrätten. Den ivriga konkurrensen om att få skriva rubriker benämndes slagsmål om rubriker. Lyckades fiskalen inte formulera den rätt kunde han få omdömet ”Rubriken är nog bra skriven, men det är intehovrättsstil”, dvs. ”den för hovrättens skrivelser karakteristiska och eftersträvade stilen”. Omen fiskal, som sändes ut för tjänstgöring vid underrätter på landet, sa man att han var bonddomare eller ”var ute somtingshäst”, och en tingshäst som sedermera adjungerades i hovrätten fick den föga smickrande titelnlantadjunkt, eller lantis. Enadjungerad ledamot eller adjunkt var redan då en ”person som ej är ordinarie ledamot i hovrätt, utan av hovrätten förordnats till ledamot.” En tillfälligt adjungerad ledamot kallades för stickadjunkt eller stänkadjunkt till skillnad från enständig adjunkt, som hade ”ständiga förordnanden som adjunkt”. Hovrättsförfarandet fick också ett antal för den oinvigde svårfångade termer. Mål avfördes ur hovrättens diarium vid förlikning. Två fiskaler kunde exempelvis säga: ”Jag förstår varkendivens eller dissens mening”, ochmenade då att han varken förstod divisionens (majoritetens) mening eller den ledamot som avgivit endissens, dvs. skiljaktig mening i målet. Och den andre, som gick i sina egna tankar undrade ”Har Presen (dvs. presidenten) kommit?” Ulrichs introduktion i hovrättisternas slang avslöjade en elitistisk språkkultur. Tillhördeman de invigda var man en språkbegåvad heljurist, som talademed de lärde på latin och använde hovrättsspråket i umgänget med sina kollegor. Men under efterkrigstiden skedde en förändring. Språkvårdsauktoriteten Erik Wellander behandlade kommittésvenskan i ett SOU-betänkande 1950. Han ansåg att frågan om användandet av predikatverbets pluralform var en ”stilfråga”. ”Håller man framställningen i traditionell betänkandestil” så var det enligt Wellander ”det enda naturliga 421
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=