RS 30

efterkrigstidens hovrätt: 1945–1968 talade genom proposition och lagstiftning som en överraskning. Erland Aspelin minns ”att propositionen cirkulerade inom varje avdelning och fungerade som en handbok. Man kunde hitta många understrykningar med utrops- och frågetecken vilket tydde på att den som studerat boken inte var helt tillfreds med dess innehåll”.877 Genom att Björn Kjellin var en varm förespråkare för brottsbalkens påföljdssystem fick detta genomslag i Skånska hovrätten. ”Han satt ofta som ordförande i brottmål vid de olika avdelningarna och förde fram behandlingsbehovet som ett viktigt kriterium vid val av påföljd.” ”Det var en upplevelse att sitta med vid en överläggning när han lett huvudförhandlingen. Hans argumentering för en frivårdspåföljd var saklig men också engagerad”, mindes Erland Aspelin. ”Det hände många gånger att han fick de andra ledamöterna över på sin sida fast utgångsläget varit ett annat.” Det innebar att brottmålen hanterades utifrån ett grundläggande annorlunda kunskapssystem. Många domare var traditionellt tränade i en tilltro till ”den klassiska straffrättsskolans krav på konsekvens i systemet och proportionalitet mellan brott och straff.” Att överge dessa principer måste ha varit dem främmande. Det nya prognostänkandet skapade inte bara osäkerhet utan upplevdes också som orättvist. Samtidigt kom påföljden skyddstillsyn att bli populär. Den gjorde det möjligt för domarna att undvika fängelsestraffet om prognosen var övertygande. Det dröjde emellertid inte många år förrän kritiken omformulerades i nya reformförslag.878 877 Aspelin 2000 s. 10. 878 Se s. 444 ff, kap 10 nedan. 382

RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=