presidentporträtt: björn kjellin ning av nervositet och förvåning. Björn Kjellin satt vid sitt skrivbord. ”Det var överbelamrat med böcker och handlingar i en salig röra. Han var klädd i en opressad kostym, slipsen hade hamnat på sned och han hade inte helt lyckats med morgonrakningen,” mindes Erland Aspelin. Också när han presiderade i plenisalen framkom hans något bohemiska apparition genom en klädsam kornblå kavaj. Den blev också symbolen för en ny mer informell ledarstil och därmed också för mer informella kontaktytor mellan hovrättens skilda personalkategorier. Dessa för den traditionella hovrättskulturen främmande yttringar bottnade hos honom i pliktkänsla, oräddhet och ointresse för det yttre. Vid huvudförhandlingarna i plenisalen styrde han rättegången helt enligt ”nya rättegångsbalkens liturgi”. Endast med små handrörelser dirigerade han aktörernapå rättssalsgolvet genom rättegångsbalkens regler. De professionella advokaterna och åklagarna visste precis var ordföranden var i partituret och var kunnigt följsamma. Omedelbarhetsprincipen tillämpade han inte sällan – till både parternas och kollegernas överraskning – genom att i direkt anslutning till huvudförhandlingen och efter den enskilda överläggningen inför parterna extemporera hovrättens dom. Kjellin blev för många av de yngre och också den administrativa personalen en förebild. Han företrädde både modernitet och informalism, men det fanns också en fraktion av de äldre och erfarna ledamöterna som ansåg att han närmast framstod som en ”upplyst despot”. Informalismens baksida var att traditionella rutiner gång efter annan eftersattes. Med sin starka personlighet ansåg de att han styrde hovrätten väl hårt. Hovrättslagmännen ansåg sig ibland bli överkörda. När Björn Kjellin gick i pension 1977 fick han en vänbok. Erik Holmberg, sedermera hovrättslagman i Västra Sverige skrev: ”Varje domare bör, i Björn Kjellins anda, sätta in sin kraft på att försvara domstolarnas frihet och domarnas oberoende.” Kjellin avled på sitt torp i Småland i augusti 1986. Erland Aspelin skrev minnesorden. ”Med Björns bortgång förlorade juristvärlden en av sina främsta domare. En självständig, rakryggad man med stor integritet, humanist, rättslärd och stor skribent.”850 371 850 Aspelin 2007 s. 264 f.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=