efterkrigstidens hovrätt: 1945–1968 Under Björn Kjellins närmre tjugo år som president blev domstolarna föremål för stora förändringar. De fick en ny konstitutionell ställning genom regeringsformen 1974, hovrätternas tillsynsskyldighet upphörde (och därmed också advokatfiskalen) och – inte minst – domstolsadministrationen lades 1975 under en central myndighet, Domstolsverket. I dessa frågor intog Kjellin en klar, konsekvent och kritisk position. Förändringen i det politiska klimatet under Olof Palmes första regeringsperiod fick honom att reagera. Utspelen från justitiedepartementets ministrar Lennart Geijer och Carl Lidbom uppfattade han närmast som ett hot mot rättssäkerheten. Björn Kjellin vidareförde som president Karl Schlyters domarideal. Under Kjellins tid som president (och också i modern tid) har Skånska hovrätten från ett externt perspektiv (främst i Stockholm) haft rykte om sig att sticka ut och avvisa det anpassligt konforma. Man markerade sin geografiska position att ligga närmre kontinenten, och att kritiskt förhålla sig till förslag från huvudstaden. Hovrätten i Malmö var inte bara yngre än den i Stockholm. Svea hovrätt titulerade sig helt enkelt ”Hovrätten”. Den var inte bara överlägset störst, den var också äldst och dess president är fortfarande placerad högst i rangrullan, till och med framför Högsta domstolens ordförande. Samtidigt som Kjellin bröt mot den värdekonservativa och aristokratiska upphöjdhet som hovrättskulturen representerade var han en varm förespråkare för ett oavhängigt och självständigt domarideal. Han höll starkt på domarnas integritet och självständighet. Han brukade säga att det finns två kategorier av domare. ”Det finns de som försöker bilda sig en egen uppfattning om ett rimligt avgörande, och som sedan går till lagen och ser om detta hans avgörande överensstämmer med lagen. Om inte så anpassar han sin ståndpunkt efter lagen (– i den mån han kan det). Den andra kategorin börjar med att finna lagbudet och söker argumenten i förarbetena. Den senare kategorin av domare är livsfarlig för rättsväsendet.”Han anknöt därmed i hög grad till den mänskliga, humanitära utgångspunkt för dömande som Karl Schlyter hade gett uttryck för. När de nyantagna fiskalsaspiranterna första gången mötte presidenten i hans ämbetsrum för att presentera sig, var det alltid med en bland370
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=