rättsordningen under den danska tiden: före 1658 som leddes av en byfogde somkungen hade utsett, och i större städer som t.ex. Malmö fanns en rådhusrätt där borgmästare och rådmän fungerade som domare. Omkring 1300 utvecklades Kongens Retterting, där kungen dömde tillsammans med riksråden. Denna instans hade först hand om jordtvister och vissa brottmål, men på 1500-talet blev den en mer regelbundet sammanträdande högsta domstolsinstans och kallades då också herredagen.18 Efter hand, under 1500-talet, utvecklades det hela till en instansordning, där landstinget var överordnat häradsting och rådhusrätter, som i sin tur var överordnade bytinget. Detta är före maktdelningslärans tid, och kungen hade den lagstiftande, dömande och verkställande makten, allt i samråd med större eller mindre kretsar av stormän. Ur dessa samråd växte parlament och riksråd fram.19 Generellt sett gällde i Norden vid denna tid att kungen mer var domare än lagstiftare, och i de fall andra domare dömde var det på kungens uppdrag.20 Påven Innocentius III skrev i De miseria humanae conditionis (1194–95) att domaren ska vara opartisk. Egentligen skrev han om hur Gud skulle agera som domare vid den yttersta domen, och detta återspeglade också hur de som faktiskt satt och dömde i världsliga domstolar skulle agera: Opartiskhetenmanifesterades i att domaren inte skulle låta sig påverkas av ovidkommande faktorer utan döma efter lag och rätt. Det fanns 18 Kjær och Vogt 2020 s. 79 f.; Henrik Lerdam, Kongen og tinget. Det senmiddelalderlige retsvasen 1340-1448, København: Museum Tusculanum, 2001; Christina Lysbjerg Mogensen, ”Kongens Retterting – rigets øverste domstol framiddelalderen til 1661”, Danmarkshistorien.dk, 18 mars 2021. 19 Herman Schück, Rikets råd och män. Herredag och råd i Sverige 1280-1480, Stockholm: Kungl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, 2005. 20 Fredrik Charpentier Ljungqvist, Lagfäst kungamakt under högmedeltiden. En komparativ internordisk studie, Rättshistoriskt bibliotek bd 72, Stockholm: Institutet för rättshistorisk forskning, 2016, s. 110 ff. 21 Lotario dei Segni [Innocentius III], De miseria condicionis humanae, red. Robert E. Lewis, The Chaucer Library; Athens: Univ. of Georgia Press, 1978, s. 228 f. 36 ”Han [dvs. Gud] är en rättrådig domare, stark och uthållig, och avviker inte från den rätta vägen, vare sig för enträgna böner eller belöningar, eller för kärlek eller hat, utan går alltid rätt väg och lämnar inget ont ostraffat och inget gott obelönat.”21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=