efterkrigstidens hovrätt: 1945–1968 och högerpolitikern Gunnar Nilsson på hans avdelning hade inte heller märkt någon förändring. Annorlunda blev det när Björn Kjellin kom som president 1958. Erland Aspelin framhöll att inte minst en helt ny kriminalpolitik nu gjorde sig påmind. Överläggningarna på Kjellins avdelning var inte sällan auktoritära. Han ”släppte inte ledamöterna förrän de gått med på hans synsätt”.807 Vissa i hovrätten såg detta som ett uttryck för hans radikalitet. Hovrätten över Skåne och Blekinge hade i början av 1950-talet följande organisation: 14 ordinarie ledamöter, inberäknat presidenten, vars deltagande i lagskipningsarbetet var anordnat på samma sätt som i Göta hovrätt, samt två extra ledamöter (varav en assessor). En av de båda extra ledamotsbefattningarna hade tillförts hovrätten först genom regleringsbrevet för budgetåret 1956/57. Antalet inkommande mål per år varierade. Åren 1954 – 1955 var antalet mål 799 respektive 984. För åren 1950—1953 var motsvarande antal respektive 677, 737, 765 och 831. Bortsett från år 1954 hade alltså måltillströmningen stigit varje år, och särskilt starkt år 1955. Under tiden den 1 januari—den 30 september 1956 sjönk antalet inkommande mål i jämförelse med motsvarande tid år 1955 från 719 till 648. Balansen den 30 september 1956 omfattade 169 mål mot 229 den 30 september 1955. Bedömningen av ledamotsbehovet erbjöd särskilda svårigheter i Skånska hovrätten på grund av de starka växlingarna i måltillströmningen de senaste åren. Enligt utredningens beräkningsgrunder erfordrades 15 á 16 ledamöter för att avverka den inkommande arbetsmängden samt därutöver någon förstärkning för att nedbringa målbalansen, som dock var förhållandevis låg i denna hovrätt. Utifrån denna utgångspunkt konstaterades att den nuvarande organisationen efter utökningen till 16 ledamöter var tillräcklig. 807 Seminarium i hovrätten 29.2.1996.. 351 1955 års domarutredning (SOU1956:52)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=