efterkrigstidens hovrätt: 1945–1968 •resning i esarpsmålet 1947 rubba vare sig tilltron till de slutsatser som dragits ur de vid obduktionen gjorda iakttagelserna, eller tillförlitligheten i den ytterligare utredning som förekom i brottmålet.” De omständigheter och bevis som i övrigt av Nils Andersson åberopats i ärendet var inte ”av beskaffenhet att det kunde antagas att de, om de förebragts i målet ”skulle hava lett till att Nils frikänts eller att hans brott hänförts under mildare straffbestämmelse.” Högsta domstolen lämnade därför ansökan utan bifall.782 Advokaten Bjure-Dehlén och hans klient gav sig inte. Han ingav en andra resningsansökan till Högsta domstolen hösten 1947, i vilken han åberopade ytterligare bevisning. Ärendet föredrogs i Högsta domstolen av det samma år utnämnda justitierådet Gösta Walin. Denne gjorde en noggrann genomgång av all den bevisning som anförts i målet inklusive den som tillkommit i denna senare resningsansökan (bland annat ett nytt och mer motiverat utlåtande från Medicinalstyrelsen och beaktansvärda synpunkter i ett utlåtande av rättspsykiatern professor Olof Kinberg). Walins slutsats blev att ”med hänsyn till vad sålunda och i övrigt förekommit bör frågan huruvida Nils förövat det brott för vilket han dömts prövas på nytt”. Walin fann alltså att det fanns anledning att bevilja resning i målet. Med undanröjande av tidigare utslag i målet återförvisade Högsta domstolen i sitt utslag den 21 oktober 1947 målet tillbaka till Torna och Bara häradsrätt för ”handläggning och avgörande.783 I den nya rättegången satt dåvarande assessorn i Skånska hovrätten sedermera justitierådet Otto Petrén ordförande. Som åklagare i målet infann sig nu landsfogden Alf Eliason. Bevismaterialet var nu i hög grad ”utsuddat”. Det hade i målet inte anförts ”någon bindande bevisning därom att Nils’ [---] uppgifter om sina förehavanden kvällen d. 21 febr. 1932 icke skulle vara riktiga” och därmed var utgången klar. Livstidsutslaget upphävdes genom häradsrättens utslag den 29 november.784 Nils Andersson frigavs från häktet och rätten förklarade att han lagligen var berättigad till ersättning för den tid han varit fängslad.785 782 NJA I 1947, 14.3.1947, Nr 237, B s. 36. 783 NJA I 1947, 17.10.1947, Nr 1048, B s. 157-160. 784 Svensk Juristtidning 1948 s. 741. 785 2 § lagen den 13.4.1945 om ersättning i vissa fall åt oskyldigt häktade och dömda m.fl. 341
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=