efterkrigstidens hovrätt: 1945–1968 I maj 1945 tändes ljusen åter på andra sidanÖresund. Demånga flyktingjuristerna från Danmark som Karl Schlyter värnat om under Besættelsen kunde återvända till sitt hemland. Men dessa kontakter utgjorde fortsättningsvis ett viktigt nätverk för de skånska juristerna, inte minst för hovrättsjuristerna i Malmö. De hade ömsesidigt fått vänner och kollegor för livet. I krigets slutskede påmindes Malmöborna om krigets fasor. Till Malmö kom också våren 1945 de vita bussarna från det kaotiska Tyskland, och Malmöhus slott förvandlades en tid från museum till flyktingförläggning. Uppgörelsen med det nära förflutna blev under efterkrigsåren en viktig diskurs också bland svenska jurister. Nürnbergrättegången och rättegångarna mot huvudkrigsförbrytarna i Norge och Danmark engagerade svenska jurister, inte minst Karl Schlyter. Han hade för avsikt att resa till Nürnberg för att övervara rättegångsförhandlingarna, men tiden räckte inte till. I stället höll han ett radioföredrag om Nürnbergprocessen 1946.773 I detta konstaterade han att även om kritik kunde resas mot denna formav justis, där vinnarna satte sig till doms över förlorarna, stod det klart ”att rättegången i Nürnberg var en nödvändighet. I genomförandet har den visat sig vara ett utslag av den högsta internationella rättskultur.” Likaväl som Nürnbergrättegångarna var nödvändiga för att kunna gå framtiden till mötes var det iEuropa efter kriget nödvändigt att orientera rättstillämpningen bort från politiska dogmer och lagparagrafer och i stället fokusera på rättvisa och rättigheter. Förenta Nationernas universella rättighetskatalog 1948 och Europarådets konvention ommänskliga rättigheter 1950 ratificerades visserligen båda av Sverige, men deras tilllämpning rimmade dåligt med den rådande svenska rättskulturen. Det skulle också dröja till 1966 innan Sverige erkände Europadomstolens behörighet att ta upp enskilda klagomål. 773 Karl Schlyter, ”Ett radioföredrag” i Svensk Juristtidning 1946 s. 698. 330 Bakgrund
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=