hovrätten under beredskapsåren 1939–1945 handläggning”. Det var i och för sig ingen ny fråga. Besparingsåtgärder hade vid upprepade tillfällen blivit föremål för både utredningar och åtgärder. Hovrätten ifrågasatte inte att det kunde bli ”nödvändigt att med avseende å krig eller överhängande krigsfara vidtaga extraordinära åtgärder, vilka under fredstid såsom äventyrliga för rättssäkerheten icke skulle ha kunnat accepteras.” I krigstid måste rättsvårdens intressen tydligen träda tillbaka för försvarets, suckade Schlyter. ”De rättssökande kunde bli tvungna finna sig i att avgörandet av målen fördröjes och arbetsbalanser uppstå.” Med hänsyn till den reducerade personaltillgången såg man sig också tvungen genomföra vissa förenklingar i hovrättens arbetsrutiner.742 Å andra sidan hade måltrycket åren kring krigsutbrottet minskat och låg strax under 1 000 inkommande mål per år. Under tiden januari – augusti 1939 och 1940 hade 652 respektive 577 mål inkommit. Anledningen till minskningen av besvär i brottmål trodde hovrätten i första hand hängde samman med den minskade biltrafiken, som på grund av ransoneringen i bästa fall kunde drivas på gengas (generatorgas). Men arbetsbördan i hovrätten stod inte i paritet med måltillgången. Målen hade genom åren blivit allt mera betungande. Under 1938 och 1939 hade flera patentmål krävt extra förstärkning av arbetskrafterna. Dessutom hade antalet muntliga förhör ökat och därmed hade målens handläggning blivit betydligt mer tidsödande. Hovrätten framhöll att utöver målstatistiken hade hovrätten också behandlat ett stort antal kungliga remisser i lagfrågor. Deras ”bearbetande i en hovrätt med ett ringa ledamotsantal kan bliva synnerligen betungande”.743 Statistiken utgjorde alltså inte stöd för något förslag till nedskärning av hovrättens arbetskrafter under rådande förhållanden. Inkallelserna till värnpliktstjänstgöring hade dock medfört vissa besparingar, genom att vikarier i viss utsträckning inte förordnats för inkallade värnpliktiga. Om planen för hovrättens organisation vid allmän mobilisering skulle aktualiseras kunde hovrätten inte förutse om det skulle leda till ökad eller minskad belastning av hovrättens avlöningsanslag. 742 KJStill K.M:t 17.9.1940, HSBA B IV:56. 743 KJStill K.M:t 13.9.1940, HSBA B IV:56. 315
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=