hovrätten i ”folkhemmet” mot en modern välfärdsstat skörten och med förgyllda ’hovrättsknappar’ här och var. Men de flesta av dem var uttjänta, och istället hade man satt hovrättsknappar på gamla kasserade frackar”. Några av dem hade broderad studentkrage. Ingen behövde skaffa sig en egen hovrättsfrack. De hängde övergivna av sina ägare i en korridor utanför fiskalernas rum. Det fanns i början av 1930-talet fortfarande ett och annat hovrättsråd som använde ”en riktig hovrättsfrack av det gamla outslitliga uniformsklädet”. De fungerade som ”ett slags kontorsrock” under sessionerna. Hovrättsfrackarna bars tillsammans med ”vilken sorts skjorta, slips, byxor och väst som helst”. Det fanns ju inte som i häradsrätterna en rättssökande allmänhet att imponera på eller genera sig inför. Hovrättsprocessen var ju i princip skriftlig fram till 1948. Fiskalerna fick föredra brottmål och vissa civilmål, som överklagades genombesvär. Vanligen innebar detta ett snabbare förfarande än beträffande ”vanliga” civilmål, sk. vademål. Med Schlyter kom en ny ordning. Han lät ledamöterna välja ut lämpliga vademål till fiskalsaspiranterna. Under ledning av vederbörande ledamot fick de öva sig på ledamöterna med föredragning och domsförslag. Nyordningen medförde att föredragningarna nu blev så många att frackarna inte räckte till. ”Schlyter förklarade dem då för obehövliga, vilket medförde att de snart försvann”, mindes Thomas Munck. Han sammanfattade: ”Denna reform hörde dock till de mindre, som Schlyter genomförde.”630 Alla tre hovrätterna fick åren kring 1930 nya presidenter. Schlyter utnämndes till president i Skånska hovrätten 1929, Gunnar Bendz i Göta hovrätt 1930 och året därpå Birger Ekeberg i Svea hovrätt. De kom att arbeta tillsammans i närmre 15 år. Schlyters samarbete med Bendz var vänskapligt, de bodde nära varandra under somrarna i Falsterbo. Båda lämnade sina presidentämbeten 1946. 630 Munck af Rosenschöld 1995 s. 198. 269 Kollegialt samarbete mellan hovrättspresidenterna
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=