processkommissionens principförslag 1926 och skånska hovrättens remissvar 1927 det önskvärt – i synnerhet i grova brottmål – att bevisningen som framlagts i underrätten på nytt kunde förebringas inför hovrätten. Å andra sidan ansåg hovrätten att processkommissionen hade överskattat fördelarna med en upprepning av bevisningen i hovrätten. ”Erfarenheten har ofta ådagalagt, att den ursprungliga utsagan av parter och vittnen i regel är den mest tillförlitliga.” Istället ”för den nuvarande billiga hovrättsprocessen skulle sättas ett förfarande, som komme att medföra avsevärt förhöjda kostnader för såväl den enskilde som det allmänna, utan att därmed kan påräknas ett säkrare avgörande av målen i hovrätterna”. Däremot kunde hovrätten inte medge att det rådande hovrättsförfarandet med avseende å rättsskipningens säkerhet var ”behäftat med så stora brister, som processkommission synes hålla före”. Det var därför, enligt hovrätten, ”välbetänkt att behålla det nuvarande, tillika billiga förfarandet, och alltså låta hovrättens prövning grunda sig på det i underrätten förebragta materialet, upptaget i underrättens protokoll”. Även om muntlighetsprincipen inte föreslogs bli obligatorisk ansåg hovrätten att en ”uppdelning och utflyttning av hovrätterna” till ett antal av högst nio hovrätter var nödvändig. En ”synnerligen framträdande brist i den nuvarande ordningen” var det långa dröjsmålet med målens avgörande i hovrätten. Fick inte hovrätten en förstärkning av arbetskraften var varje reform omöjlig att genomföra. ”Tvärtom torde behandlingen av ett mål enligt den nya ordningen otvivelaktigt taga avsevärt mera av domstolens tid i anspråk än enligt den nu gällande.” Förberedande förhandling, muntlig plädering, vittnesförhör m.m. krävde mer tid och därmed ”en avsevärd förstärkning av hovrätternas arbetskrafter”. Sammanfattningsvis ansåg hovrätten, ”att en så genomgripande omdaning av hela den nuvarande ordningen, som processkommissionen föreslagit, varken var nödvändig eller skulle utgöra det säkraste och lämpligaste medlet för vinnande av den förbättring av vårt rättegångsväsen, som är önskvärd.” De huvudgrunder som det gällande systemet byggde på kunde bibehållas. Det var tillräckligt att ”vidtaga [de] jämkningar i de avseenden, vari detsamma brister”. Ett sådant reformarbete borde ske ”med största möjliga hänsyn till de traditioner, varå det nuvarande sys252
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=