hovrätten och det demokratiska genombrottet 1917–1929 en förnämlig yttre ställning utan även den allmänna uppskattning, som ger denna yttre ställning den erforderliga styrkan”.552 Trygger talade om att det var kärleken till rätten, som var den egenskap hos domaren som gav honom ”ett kraftigare stöd för att komma sanningen nära. Rättvisan hade ”så att säga, vuxit i hans personlighet eller, om man hellre vill, att hans person intagits av rätten.Denna rättskärlek blir för domaren så mäktig, att ”inte annat än det rätta inverkar på de beslut han fattar då han sitter i domaresätet”. Svårligen ”lär man kunna tänka sig ett kall högre än domarens. Hans uppgift är att hålla vakt om rättvisans tempel, den helgedomunder vars skydd denmyllrandemänniskoskaran söker sig fram till allt större andlig och materiell odling. Om domarens uppgift är stor, så är hans ansvar dock ommöjligt än större. ”Förlorar ett folk vördnaden för rättens majestät”, sammanfattade Trygger, ”förlorar det tron på möjligheten att inför detta majestät vinna rättvisa i sin sak, ja då är det blott en tidsfråga, när samhället av sina egna medlemmar slås i spillror”.553 Domarförebilderna var emellertid svårfångade i en tid i Europa där tilliten till domstolarna var ringa och domarnas löner så låga, att flykten från domarbanan var en realitet. Det var särskilt påtagligt i Tyskland under Weimarrepubliken. Särskilt de domare som ansvarade för familjens ekonomi flydde domarbanan för den privata sektorn, där möjligheterna att tjäna pengar var större. De svenska domarnas identitet efter första världskriget var starkt präglad av historiska och nationella förebilder. Samtidigt kom det moderna demokratiska samhället att påverka domarnas självbild och identitet. När professorn Åke Holmbäck installerades som professor i speciell civilrätt vid juridiska fakulteten i Uppsala i februari 1927 höll han en föreläsning om ”Om domarreglerna”. Det var en för 1920-talets jurister intressant och angelägen tematik. Olaus Petri domarregler från ca 1540 hade sedan 1800-talet inlett varje ny lagedition i Sverige. De utgjorde en viktig djupstruktur för domarnas självbild och identitet – inte minst den åttonde domarregeln: ”En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten”. 552 Trygger 1926 s. 392. 553 Trygger 1926 s. 399. 232
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=