professionalisering och modernisering: 1883–1908 De tre åtalades bl.a. för mord. De förnekade uppsåt att döda. Rådhusrätten dömde dembl.a. för mordbrand, AntonNilsson och Algot Rosberg till döden samt Alfred Stern till livstids straffarbete. Alla tre dömdes att vara förlustiga medborgerligt förtroende för alltid. Tre ytterligare tilltalade dömdes för olika slag av medverkan. Stockholmsadvokaten Carl Romanus var försvarare för de tilltalade. År 1906 hade –efter en utdragen lagstiftningsprocess –en lagstadgad rätt till rättegångsbiträde för häktad införts, som ett första steg på vägen mot en mer omfattande rätt till offentlig försvarare.483 Amalthea-målet illustrerar också de problem advokatkåren kunde ställas inför när denna rätt hade införts men innan den hade blivit en självklarhet ens bland advokaterna.Dittillshadeadvokaterna främst sysslatmed tvistemål. Ingen skånsk advokat ville ta på sig försvaret av de tilltalade i Amalthea-målet.484 Mål där dödsstraff dömts ut skulle, som nämnts, underställas hovrätten innan domen fick verkställas. Två frågor var särskilt betydelsefulla i hovrätten, nämligen frågan om de tilltalades sinnesbeskaffenhet skulle utredas och frågan om muntligt förhör skulle hållas. Carl Romanus yrkade redan vid rådhusrätten att de tilltalades sinnesbeskaffenhet skulle utredas. Hans syfte var att förmildrande omständigheter på så sätt skulle kunna komma fram, och att uppsåtet skulle kunna bedömas bättre. Detta låg i linje med den vid tidpunkten aktuella kriminalpolitiska debatten, som handlade om behovet av sinnesundersökning av tilltalade. Ingen av domstolarna biföll emellertid denna begäran. Carl Romanus yrkade också att muntligt förhör skulle hållas inför hovrätten. Detta var som nämnts möjligt sedan 1901 års muntlighetsreform. Men även denna begäran avslogs av hovrätten. Ordförande i Skånska hovrätten var hovrättsrådet Kallenberg, och en av de övriga domarna var Karl Schlyter, som var adjungerad ledamot. De övriga var Schartau, Stenberg och Christenson. Schlyter var skiljaktig i fråga om de tilltalades sinnesbeskaffenhet skulle utredas och att muntligt förhör borde hållas. På så sätt skulle, enligt honom, utredning om de 483 Kjell ÅModéer, ”Den offentlige försvararen. Rättshistoriska studier rörande frågan om rättegångsbiträde åt häktad” i Rättshistoriska studier tillägnade Gösta Hasselberg, Rättshistoriska studier bd 5, Stockholm: Institutet för Rättshistorisk Forskning, 1977, s. 252 ff. 484 Modéer 1992 s. 97 ff. 200
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=