hovrätten flyttar till stora kronohuset: 1840–1883 gångsrikt kämpande”356 lyckades han åtminstone hitta en lösning som gjorde reformen möjlig. Hans Minnen, som är utgivna i tryckt form, har karakteriserats som hans ”utan all jämförelse [--] mest kända och uppskattade arbete”, och i ”den svenska memoarlitteraturen intager det en särställning och kan räknas till dess få klassiska verk”.357 Louis De Geer ger där även en bild av hur det var att biträda och vikariera för häradshövdingen Lilienberg i Albo, Gärds och Villands härad 1845-46. Han fick – enligt hans egen uppfattning utan att han hade tillräcklig erfarenhet – vikariera för häradshövdingen då ett lagtima ting i Villands härad inföll. Han begav sig ”med hjärtat i halsgropen” till Fjälkinge och höll där ”ett ting, som räckte i sex dagar, därunder många ämnen förekommo, om hvilka jag aldrig drömt”.358 Och vidare: Vid ett senare tillfälle, samma dag som han föreslogs till adjungerad ledamot i hovrätten, dömde han en tjuv som stulit bikupor till spöstraff i stället för fängelse vid vatten och bröd, som var den rätta påföljden. När han skulle skriva rent domen upptäckte han misstaget och underrättade den dömde om att han borde överklaga för att få straffet mildrat. En del tjänstemän i hovrätten som ansåg sig förbigångna i fråga om adjunktionsplatsen gladdes åt detta: 356 E. Thermænius, ”Louis G. De Geer” i Svenskt Biografiskt Lexikon, bd 10. 357 E. Thermænius, ”Louis G. De Geer” i Svenskt Biografiskt Lexikon, bd 10. 358 De Geer 1906 s. 82. 359 De Geer 1906 s. 82. 152 ”Synnerligen svårt hade jag ock att förstå den skånska dialekten, helst när den framfördes af gamla tandlösa gummor; men äfven själfva ordförrådet bestod till en del af för mig alldeles obekanta glosor, i synnerhet de som rörde jordbruket, under det vissa ord användes i en för mig okänd bemärkelse, såsom då man talade om något, som händt ’litet efter framtiden’ (d.v.s. våren), eller om ’ett gärde’, hvarmed jag trodde man menade en åker i stället för ett stängsel. Det gick väl an med de flesta målen, där man hade tid på sig ända till utslagsdagen att tänka på hvad som skulle sägas, men när invändningar gjordes, öfver hvilka man genast skulle afsäga beslut, sattes jag på ett svårt prof, då jag alldeles icke hade rättegångsbalken så på mina fem fingrar, som härtill var af nöden.”359 ”Då besvären efter några dagar inkommo till hofrätten, församlade sig en mängd af tjänstemännen i kanslirummet, och mitt felaktiga utslag deklamerades med hög röst till allmän förnöjelse. Man öfvade sin kvickhet därpå och förvånade sig
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=