hovrättens grundande och åren i fortifikationshuset: 1809–1840 vacker karmstol avsedd för presidenten, då han ville övervara föredragning och överläggning i något mål eller ärende eller konferera med ledamöterna.”266 I en fotnot förtydligade Nordholm vilka stolar det var fråga om. Den ena var förgylld och skinnklädd, försedd med hallstämpel och signatur, och var 1985 placerad i presidentens ämbetsrum. Det är den som nu finns i sal 3, om än klädd med tageltyg i stället. Den andra var ”förgylld och klädd i blå sammet”267 och är den med delfiner som nu står vid Jensensalen. Den var 1985 placerad i andra avdelningens sessionssal. Den andra presidentstolen kan rimligen ha införskaffats på 1850-talet när hovrätten delades in i två divisioner (se nedan avsnittet Lagutskottet vid 1850– 51 års riksdag och hovrätternas arbetssätt). I hovrätten finns två förgyllda väggur. Det ena finns nu i sal 3 och kan med ledning av de två äldre fotografierna spåras till Stora Kronohuset. Det har på sidorna två brinnande facklor med en placering som gör att det är lätt att känna igen uret. Även det andra uret har facklor på sidorna. Båda vägguren har överst ugglor som håller lagerkvistar, balansvågar och svärd. Ugglan Glaucus är Pallas Athenas symbol och står för vishet och bildning. Lagern är en symbol för Athena, och även facklan är en Athenasymbol men den kan också stå för upplysning och frihet. Svärden och balansvågarna är symboler för rättskipningen och är Justitias attribut. Urverken är tillverkade av J. A. Kihlberg respektive Linderoth i Stockholm. Johan Abraham Kihlberg var en urmakare i Stockholm under 1800-talets första hälft, medan Linderoths urfabrik fanns under perioden 1844–1963.268 Det är inte otänkbart att det andra uret införskaffades 1859 när hovrätten permanent började arbeta på två divisioner. Redan från början fanns dock två väggur; den 31 december 1821 betalades nämligenCarl Sommarin 3 rdr för uppdragning av tvenne väggur.269 Vid hovrättens flytt till nuvarande hovrättsbyggnaden såldes på auktion en med 266 Harald Nordholm, Skånska hovrätten. Spridda minnen från åren 1933–1943, utan årtal, s. 6. 267 Nordholm s. 6. 268 Gunnar Pipping, Elis Sidenbladh och Erik Elfström, Urmakare och klockor i Sverige och Finland. Historisk översikt jämte förteckning över personer som verkat inom urmakeri och angränsande hantverk före år 1900, Stockholm: Norstedts, 1995, s. 329. 269 HSBA, GIa:1, räkenskapsbok för expensmedel 1821, s. 1, samt verifikation nr 20. 112
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=