148 JAN ERIC ALMQUIST upptagande av vittnesmål, edgång m.m. dylikt. Alltså precis sainma orsaker, som foi'anlett lagmånnen att i andra liknande fall hänvisa målen till nästa häradsting. Det sistnämnda förfarandet eller att vid behov av fortsatt rannsakning låta underinstansen verkställa domen, var förmodligen praktiskt och även naturligt, särskilt för den händelse målet ej tidigare behandlats därstädes. Men det praktiserade systemet att i motsvarande fall lika gärna låta målet fortsätta i överinstansen, är högst egendomligt och anmärkningsvärt. Det tycks också ha ansetts vara tämligen likgiltigt vem som slutligen dömde i målen. På lagmanstinget i Vilske hd förekom ett mål rörande jordatvist. som hänsköts till Skara landsting, men samtidigt bestämde lagmännen, att häradshövdingen därefter skulle skipa rätt mellan parterna.®- Meningen med vadebestämmelserna var bl.a., alt en dom. som ej inomlaga tid överklagades, skulle vinna laga kraft, d.v.s. sedermera ej kunna bli föremål för ny prövning. Denna rättsregel synes sällan eller aldrig iakttagits. En av anledningarna härtill var, alt åtskilliga domar genom sin villkorliga formidering direkt inbjöd till att upplaga saken pä nytt. Delta gällde särskilt då målet avgjorts genom edgång av part och dennes edgärdsmän. enligt vad som framgår av åtskilliga ställen i 15å‘2 års lagmanstingsdomböcker.®® En svarande, som av domstolen efter edens avläggande dömdes fri från anklagelsen för brott, blev del sålunda endast under förutsättning, att »bättre bevis» ej sedermera kunde göras gällande mot honom. Delta vittnar om att partseden i brottmål ej tillerkändes alltför högt bevisvärde vid de folkliga domstolarna. Men det visar också, att dylika domar ej kunde vinna någon laga kraft, utan att det definitiva avgörandet helt enkelt ställdes på framtiden. Motsvarande förhållanden vid landstinget i början av 1540alltså under en tid. då det ej existerade något lagmans- talet .\ndra exempel har här ovan redovisats, vilka har gått iit på att lagmanstinget dömt istället för häradstinget, trots att målet d;ir anhängiggjorts och något vad icke ägt rnni. Ett annat fall förelåg, då en part vunnit målet på grnnd av urminnes hiivd. Se härom 1552 års lagmanstingsdomhok för Vedens lul. .Svaranden tilldömdes gården »till evärdlig ägo», såvida ej käranden i framtiden kunde förete bättre hrev eller annan bevisning, iin som nii presterats.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=