130 JAN ERIC ALMQUIST siltare under den ^‘einensainnia benämningen »gode iniin». Meningen tycks ha varit, att dessa skulle biträda vid rannsakningarna, varför det ofta hette, att lagmännen dömde »efter gode miins rannsakning och nämndernas samtycke».^^ Det ger emellertid ett egendomligt intryck, då det befinnes, att samma fras använts, även då några gode män i ingressen till protokollet icke antecknats som närvarande. Detta torde visa, att bisittarnas medverkan i själva verket varit av synnerlig formell beskaffenhet. A andra sidan är det miijligt, att protokollfiiraren i dylika fall på grund av slarv underlåtit att anteckna bisittarnas namn. 1 varje händelse har detta ej sällan skett beträffande såväl fogden som häradsluivdingen resp. dennes vikarie. Och dessa kategorier \ar jn båda skyldiga att bevista lagmanstinget, den förre för alt rej)resentera Kungl. Maj:t och kronan samt den andre för att ansvara f(')r nämndernas tillkomst och för att ge upplysningar främst rörande de mål, som tidigare förekommit på häradstinget. Huruvida även dessa kategorier inordnats under begreppet bisittare eller »gode män» kan icke ntan vidare utläsas ur protokollens fonnideringar. De båda nämndernas uppgift var att representera sakkunskapen rörande häradets topografi och befolkning samt dessutom också att »samtycka» till domarna. Men ingenting hindrade lagmännen att tillfråga även tingsmenigheten om dess åsikt, särskilt då dessa önskade mildra det legala straffet för någon brottsling .\v de båda domböckernas omfattande innehåll — det :ir fråjja om många hundratals mål eller ärenden — kan inan få en ganska god föresliillning om hur de dåtida lagmännen fungerade som domare. Någon juridisk teoretisk utbildning hade de flesta aldrig fått men hade småningom hirt sig den tämligen enkla tekniken genom att under åratal medfölja någon domhavande på hans olika ting, vanligen i egenskap av s.k. bisittare. \'issa typer av mål hade den egenheten, att de allt som oftast återkom, och deras behandling hörde därför till rena rutinen. Såsom t.ex. då en person gavs tillstånd att försvara sig medelst värjemålsed, då han anklagats för något brott utan att ha tagits på bar gärning. Om det någon gång förekom något, som såg ut att kunna bli ett besvärligt tvistemål, ville lagmännen ofta draga sig ur spelet genom att söka pressa parterna till förlikning. Därvid brid^ade de utse särskilda skiljemän, som utanför rättegången hade att förmå parterna till enighet. Förlikningen fastställdes sedermera av lagmännen. I värsta fall återstod möjligheten att hänskjuta målet till annan domstol, varom mera nedan.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=