106 RAGNAR HEMMER all egendom eller av fyrtio marker eller förlust av liv och gods.- Några handskrifter upptaga endast förlust av allt gods (n. 58). Rh 14: 1 förutsätter, att det nämnda påhudet kan utfärdas att gälla för en viss tid. Detta förklaras av att lagen tj'dligen räknar med att parterna under denna tid skola ingå förlikning, i vilket fall det i påbudet ingående straffhotet anses vara överflödigt. Sedan föreskrives, att om påbudet under dess giltighetstid överträdes, »då skall den hoten först gå ut till treskifte; sedan tages böterna, allt efter som saken är». Med »den hoten» kan inte avses något annat än den tidigare nämnda fyrtiomarkshoten. Då påbudet överträdes genom att man »kväljer en annan i ord eller gärningar», måste de senare böterna avse de böter, som tagen föreskriver för handlingen såsom sådan, som t.ex. injurie, misshandel.'^ Handlingen innebär således både ett brott mot påbudet och ett brott mot allmän lag. Föreskriften, att böterna för överträdandet av påbudet först skola uttagas, får sin förklaring av att lagen betraktar detta brott såsom huvudbrottet. Röterna för brottet mot allmän lag kunna uppgå till ett betydligt lägre belopp.’* 1 sista meningen av lagrummet stadgas först, att om den skyldige inte förmår böta, skall straffet avtjänas genom arbete »allt efter som saken och gärningen är». - På griiiut av den plats bestämmelsen om fyrtiomarkshoten fått i lagtexten oeh dess språkliga formulering antaga llolmbäck oeh Wessén. a.a. s. 200 n. 101, att den iir en senare insats i sammanhanget. I r rent rättshistorisk synpunkt sett iir det svårt att uttala sig om riktigheten av detta antagande. .Ifr även uttryekssiittet i några handskrifter n. 51: Gange tha först vth the hotin a?pter thy förl)udhino (förhudit rerl. .Sidhan höte then annor siin hruth iepter thy the a>ro. ■* f'oreskriften om ordningen för liöternas uttagande har missuppfattats av Holmhäck oeh Wessén, a.a. s. 200 f. n. 103. där idtalas: »Ej heller är det möjligt att fastställa orsaken till att l)öter för l)rott mot fogdens, horgmästarnas och rådmännens ])åhud skola uttagas före höterna för det ursprungliga hrottet.» Uttalandet om »det ursprungliga hrottet» visar, att författarna ansett att det redan före förbudets utfärdande passerade kivandet mellan parterna betraktas som ett brott. .\tt Rh 14: 1 inte räknar med några straff- ])åföljder för detta kivande har tidigare påvisats (se ovan s. 105). Oriktigheten av nämnda uppfattning framgår iiven diirav. att om kivandet varit straffbart med höter, detta brott hade kunnat begås redan långt före det parten varit förfallen till fyrtiomarkshöter för överträdande av påhudet. I så fall hade det inte blivit fråga om något samtidigt uttagande av de båda höteshelo})pen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=