kapitel ii •mats kumlien form av politik, ett sätt att tillämpa de genom författningen fastställda principerna på enskilda fall. I det sammanhanget drog han sig inte för att rekommendera tvångsmedel om inget annat hjälpte, vilket belyser att förvaltningen ansågs ha dendubblauppgiften att upprätthålla ordningen och att främja individernas vällevnad. Det har sagts att hans synsätt i grunden låg nära den äldre lycksalighetslärans teser om att överheten bäst visste vad undersåtarna behövde.13 Efter von Mohls tid, det vill säga från 1830-talet, gick utvecklingen tydligt mot att förvaltningsrätt blev en självständig juridisk och rättsvetenskaplig gren, på samma gång som den repressiva politirätten marginaliserades. Kraven på rättssäkerhet blev centrala även för den ”nya” offentliga rättens vetenskapsmän. Därtill utarbetade man en argumentation som i centrala delar följde den ”make-over” av civilrätten som den historiska skolan hade genomfört under första hälften av 1800-talet och som fått sin utlöpare i den så kallade konstruktiva riktningen. En viktig station mellan den historiska skolans analys av civilrätt och 1900-talets förvaltningsrätt var denstatsrättsliga positivismen.14 Som drivande krafter för den rörelsen framhålls Karl Friederich von Gerber och Paul Laband. Båda hade börjat som privaträttsforskare, båda var konservativa, båda visade starkt beroende av de metoder som företräddes av Georg Friedrich Puchta.15 En central tanke i den statspositivistiska läran var att rätten skulle avgränsas från politik, historia, filosofi, statsvetenskap, etc. Politik hörde inte till rättsvetenskap. I stället tänkte man sig att genom konstruktioner och deduktioner kunna klarlägga statens funktioner och bygga ett sys13 von Mohl 1822-23; Stolleis 1992, s. 258-265. 14 Björne påpekar att positivism kan delas i två kategorier. Å ena sidan finns dels Auguste Comtes positivism, som ett ideal för vetenskap i allmänhet, dels den rättspositiviska uppfattningen att all rätt emanerar från statens organ. Å andra sidan finns den rättsvetenskapliga positivismen eller formalismen, hos bl.a. von Gerber och Laband, som återför rättens regler enbart med stöd av vetenskapens system, begrepp och dogmer och där varje religiöst, etiskt, socialt, historiskt eller politiskt argument betraktas som juridiskt irrelevant. Björne 2002, s. 210. 15 Björne 1984, s 210ff; 2002, s. 208-216 med där anförd litteratur, bl. a. Wieacker 1967, s. 431ff; Peterson 1984, s. 13. 87
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=