kapitel i •bo rothstein i nuläget vad jag kunnat erfara ingen forskning om. Men det finns skäl att anta att ju större de privata och konkurrerande inslagen är vid utförandet av offentliga uppgifter, desto tydligare måste tillsynen vara att man inte bryter mot de grundprinciper som avgör den offentligt beslutade och finansierade verksamhetens legitimitet. Ett fjärde problem kan sägas ha uppkommit från några av de teoretiska ansatser som etablerats inom delar av den humanistiska och samhällsvetenskapliga forskningen. Som framgått är normen om opartiskhet i utförandet av offentliga uppgifter central för vad som skall ses som kvalitet i offentlig förvaltning. Francis Fukuyama har i en inflytelserik framställning argumenterat att denna norm inte ligger ”naturligt” till för de flesta människor. Hans argument är att om vi erhåller en maktposition är vår "naturliga” instinkt att använda denna makt för att främja oss själva, vår familj, vårt släkt, vänner, klan, stam och man kan lägga till politisk fraktion eller intressegrupp. Nepotism verkar särskilt vara en stark faktor när man tittar empiriskt på hur makthavare på olika nivåer agerar. Förståelsen att opartiskhet i utövandet av offentlig makt ska ha företräde gentemot olika former av själv- eller gruppintressen är enligt Fukuyama något som måste tränas in genom att man etablerar en form av ett offentligt etos (jfr Lundquist 1998). Problemet är att vi har minst fyra framträdande teoretiska ansatser inom samhällsvetenskapen som på ett axiomatiskt sätt förnekar möjligheten till opartiskt agerande. Med utgångspunkt i neoklassisk nationalekonomi har en betydande inriktning uppstått där man har somutgångspunkt att personer som innehar offentliga ämbeten agerar på samma egenintresserade vis som marknadsaktörer. Denna inriktning, som på engelska går under beteckningen ”public choice”, har haft ett stort inflytande inom inte bara nationalekonomi utan också statsvetenskap (Amadae 2016). Ansatsen utgångspunkt innebär att man utesluter möjligheten till opartiskt handlande av personer i offentlig tjänst. Samma sak kan sägas om huvudparten av den inriktning som kallas politisk ekonomi vars analyser bygger på att det som dominerar politiska aktörers handlade är deras egenintresse (Weingast och Wittman 2006). Ett exempel är klassisk marxism där staten enbart ses som en arena för utövan69
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=