myndigheter att lita på. den svenska demokratins grundbult Arabien, har politiskt utsedda tjänstemän spelat en nyckelroll i den beslutsprocess som rönt omfattande kritik. I fallet NUON, som är en av de största affärer som skett inom svenskt näringsliv, framförde den opolitiske tjänstemannen att priset den svenska staten accepterad var alldeles för högt men denna invändning viftades bort av de politiskt rekryterade tjänstemännen i näringsdepartementet (Garsten, Rothstein & Svallfors 2015). De politiskt tillsatta tjänstemännen i kanslihuset är emellertid bara en liten del av den grupp som i den ovan refererade analysen benämns de policyprofessionellamed vilket förstås personer som inte är förtroendevalda utan som är anställda för att bedriva politik. Lägger man till PR-konsulter som arbetar med politiska uppdrag, politiska sekreterare och pressekreterare i riksdag, kommuner och landsting/regioner, utredare som sysslar med politiska frågor hos de stora intresseorganisationerna, professionella lobbyister och anställda för att göra politiska analyser i partikanslierna hamnar en försiktig beräkning på 2500 personer. Detta är den kategori som nestorn inommodern demokratiteori, statsvetaren Robert Dahl, i ett av sina mest uppmärksammade arbeten benämnde politiska specialister (Dahl 1999:364). Denna grupp återfinns enligt Dahl bland annat i ”förvaltningar, verkställande myndigheter, parlament, partier …. intresseorganisationer, konsultfirmor” och på många andra liknande ställen. Dahl hävdade att den starka tillväxten av denna grupp utgör det allvarligaste framtida hotet mot den frihetliga demokratin. Enligt Dahl skall inte gruppen förstås som ”en homogen klass med gemensamma klassintressen” (s. 364). Problemet menade Dahl är inte att denna grupp utgör en homogen politisk elit med ett gemensamt intresse som de tvingar på medborgarna. Skillnaderna inom gruppen är för detta alltför stora menar han. Problemet ligger enligt Dahl på ett annat plan, nämligen att de frågor som måste avgöras genom den representativa demokratins maskineri har blivit alltmer komplexa och sammansatta och att detta hotar att omöjliggöra väljarkårens möjligheter att utkräva ansvars för de beslut som fattas. Detta, menar Dahl, riskerar att förvandla idén om folkstyre genom representativ demokrati till ”ett slags pseudoförmynderi” och, tillägger han: ”i viss uträckning är vi redan där” (s. 367). 66
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=