myndigheter att lita på. den svenska demokratins grundbult anställda att försöka finna nya befattningar och offentliga uppdrag eller få ihop till levebrödet genom privata affärer (Rothstein 1998). Som Bågenholm (2017) framhållit var möjligen rena mutor inte det allvarligaste ellermest förekommande problemet i den svenska offentliga förvaltningen under 1800-talets första hälft. Istället var bekymret mångsyssleriet som gjorde att tjänstemännen inte kunde sköta sina tjänster, tjänsteköpen som innebar att principen ommeritokrati åsidosattes, avsaknaden av kompetens och utbildning hos tjänstemännen och de ibland olagliga avgifter som ofta utkrävdes av allmänheten för offentliga tjänster och som tjänstemännen lade beslag på. Till detta kan läggas brister vad gäller opartiskhet och respekt för principen om likhet inför lagen, bristen på en tydlig skillnad mellan privata och offentliga medel samt förekomsten av nepotism och godtycke i anställnings- och befordringsärenden. Den fråga som inställer sig är följande: Om nu förhållandena i den svenska offentliga förvaltningen var så pass ”försumpade” i början av 1800-talet, när inträffade förändringen som gjorde att Sverige fick en mer universell, opartisk och huvudsakligen icke-korrupt offentlig förvaltning? Tvivelsutan var förändringen under andra halvan av 1800-talet dramatisk (Rothstein 2011). Viktigast av allt var kanske att under denna period genomgick själva idén om vad det innebar att inneha en offentlig tjänst en genomgripande förändring. Den tidigare synen på den offentliga tjänsten som ett slags feodal förläning, som innehavaren i långa stycken kunde använda efter eget skön övergavs. Den ersattes av uppfattningen att offentliga tjänster skulle erhållas i öppen och meritokratisk konkurrens och att en sträng åtskillnad skulle göras mellan tjänsteinnehavarens personliga intressen och hans tjänsteutövning. Offentliga tjänster sågs inte längre som innehavarens egendom utan som ett heltidsarbete med fast lön, och arbetsuppgifterna skulle utföras utifrån universella regler och lagar. Som historikern Emil Hildebrand konstaterade i en lärobok i statskunskap, utgiven 1896, innebar förändringen av statsförvaltningen under 1870-talet att ”den gamla uppfattningen och behandlingen af ämbete som ägendom började arbetas bort” (Hildebrand 1896:653). Som Sundell (2015) visat ökade graden av professionalism inom förvaltningen avsevärt mellan 1860 och 1890. 52
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=