kapitel i •bo rothstein En annan central del av i icke-korrupt statsförvaltning är ett reglerat kontantlönesystem. Med detta förstås att det finns en bestämd relation mellan utfört arbete och erhållen kontantlön och att ämbetsmännen gör enmycket strikt åtskillnad mellan sina personliga inkomster och offentligamedel. Lönesystemet i den svenska offentliga förvaltningen uppfyllde fram till mitten av 1800-talet långtifrån dessa kriterier. Dels var naturalön vanligt, även om det också fanns kontantlön. Extra löneförmåner och arvoden för arbetsrelaterade tjänster, så kallade sportler, vilka med dagens måttstock närmast skulle beskrivas som mutor, var mycket vanliga. Sportler var ett slags direktinkomster som tjänstemännen fick från den allmänhet de hade att tjäna, för vissa specifika uppgifter av typen besiktningar och tillstånd (Sundell 2015). Vidare saknades förväntningar på att de personer som fick tjänster i staten faktiskt också skulle utföra något arbete (Gierow 1971). Det var inte ovanligt att den som innehade tjänsten helt enkelt städslade någon annan som fick utföra själva arbetet, som regel till en väsentligt lägre ersättning. Ser man på förhållanden i förvaltningen på den lokala nivån, varierade lönerna kraftigt fastän tjänstemännen utförde samma arbetsuppgifter. De bäst betalda hade ”feta pastorat” som kunde inbringa höga sportlerinkomster. Man kunde på detta sätt tjäna ungefär dubbelt så mycket som mindre lyckosamma kolleger (Westerhult 1965). En undersökning av 1700-talets kronofogdar visar att en stor del av deras löner var kopplad till enskilda bönder, som tvangs ge till exempel spannmål, pengar eller andra varor direkt till tjänstemännen (Frohnert 1993). I brev till kungen, daterat 1811, från Kammarkollegiet skriver ämbetsmännen att då lönerna fallit till så låga nivåer, hade flertalet tjänstemän börjat arbeta vid andra statliga myndigheter eller länsstyrelser. Detta gjorde man utan att lämna sina ordinarie tjänster, vilket enligt Kammarkollegiet kraftigt försvårade och försenade arbetet inom centrala delar av statsförvaltningen (Edén, Berglöf & Schalling 1941). Under den här tiden var det således mycket vanligt att en enskild tjänsteman samlade på sig olika tjänster som vore de feodala förläningar. Detta förbjöds inte förrän 1879. I en rapport från 1822 konstaterades, att på grund av att lönerna inom statsförvaltningen var så låga, tvingades 51
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=