självständighetsprincipen i svensk förvaltning för långtgående styrning utan motsatsen.”16 Vad man stöder detta på vet jag inte, men det har inte heller med mitt ämne – som gällt innebörden av den befintliga självständighetsregeln i grundlagen – att göra. Då hithörande frågor behandlats i uppsatsform, har utgångspunkten också varit en positiv attityd till de resonemang som fördes i samband med verksledningsreformen, låt vara att påtagliga nyanseringar tillfogats.17 Av outgrundlig anledning tycks man vara allergisk mot användningen av termen ”självständighet” i sammanhanget och vill i stället beskriva RF12:2 som innefattande ett undantag från en ”lydnadsplikt” – något som förfaller mig onödigt och konstruerat, då detta undantag ju just markerar det område inom vilket förvaltningsmyndigheterna åtnjuter självständighet. Djupare sett kan möjligen här spåras en reminiscens av den gamla svenska attityden att politiken alltid står över juridiken. Inte ens det faktum att de svenska politikerna genom EU-anslutningen självmant avstått från stora delar av sin tidigare makt till förmån för internationella organ, och att inhemska domstolar och myndigheter har att garantera att överstatliga normer följs och har företräde framför nationella, har vunnit full förståelse och acceptans. Att domstolarnas självständighet numera allt starkare markerats framstår fortfarande för många som stötande, och att ett mått av frihet skulle gälla även för förvaltningsmyndigheterna – låt vara inom ett något snävare definierat område – upplevs som än mera svårsmält. Det är en deprimerande tanke att det skulle vara typiskt svenskt att hellre tala om ”lydnad” och ”plikt” än om ”frihet” och ”självständighet”. 16 Bull–Sterzel a.a. s. 285. 17 I ett bidrag till Festskrift till Johan Hirschfeldt, 2008 s. 145 ff., betitlat ”Lydnadsplikt, självständighet och ministerstyrelse” har Sten Heckscher sålunda inledningsvis uttryckt sitt gillande av att man ”utan omsvep” erkänt ”politikens rätt att styra så mycket – eller så lite – som den vill” liksom ”den informella styrningens legitimitet”, för att längre fram i artikeln mjuklanda på i princip rätt sida av den i RF11:2 uppdragna demarkationslinjen. Samme författare har i en senare uppsats – i en vänbok till Daniel Tarschys, betitlad ”En statsvetares olika sfärer”, 2010, s. 112 ff. – något bombastiskt inlett med ett angrepp på ”den felaktiga men tämligen vitt spridda föreställningen om förvaltningens självständighet, en myt som odlades under 1900-talet men som dessvärre fortfarande emellanåt visar trynet”, men sedan gett en balanserad bild i stark kontrast till den inledande fanfaren. 40
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=