kapitel i •hans ragnemalm sig bli informerad om vad som händer inom det aktuella verksamhetsområdet. Ministern kan inte heller vara förhindrad att vid samtal uttrycka sina åsikter om hur verksamheten bedrivs och hur den eventuellt borde förändras. Sådana aktiviteter innefattar ingen förbjuden ministerstyrelse och innefattar inte heller något ingrepp i den här behandlade självständighetsprincipen. Vill statsrådet emellertid styra förvaltningen i en väsentligen ny riktning, får han eller hon animera regeringen att förändra normgivningen, t.ex. genom att förordna om en ny instruktion för myndigheten, eller att omlokalisera anslagen så att de används på ett nytt och lämpligare sätt. Problemet med informella kontakter och information är, att gränsen mellan vällovliga aktiviteter och reella påtryckningar ofta är glidande och svårbestämbar. Om vi först ser till den sfär som faller utanför RF12:2 – alltså vidtagande av faktiska förvaltningsåtgärder eller beslutsfattande, som varken gäller myndighetsutövning eller lagtillämpning – menar Verksledningskommittén att det är fritt fram även för verkliga interventioner från ministrarnas och deras anställdas sida (s. 92). Frågeställningen är emellertid förvrängd, eftersom myndigheterna ju över huvud inte har någon lydnadsplikt i förhållande till dessa både kategorier. Har en myndighet inte fått något direktiv från kollektivorganet regeringen, handlar den självständigt och på eget ansvar även utanför den avRF12:2 skyddade sektorn. Ännu snurrigare bli kommitténs resonemang då man hävdar att inte heller ärendehandläggning inomramen för RF 12:2, som alltså avser myndighetsutövning eller lagtillämpning, skulle vara helt fredad från direktiv i informationens form. Eftersom stadgandet endast innefattar ett förbud för andra organ att ”bestämma” hur en förvaltningsmyndighet i särskilt fall ska besluta, och sådana viljeyttringar som ryms inom ”informella kontakter” saknar ”rättslig giltighet” – vad det nu innebär – skulle de i princip vara tillåtna (s. 93, 95). Det skulle alltså finnas ett inte obetydligt utrymme för ”statsråds och departementstjänstemännens” möjligheter att även här påverka den statliga förvaltningen genom ”kontakter som inte har formen av formella regeringsbeslut.”En departementschef skulle alltså, grundlagens avståndstagande från ministerstyrelse till 37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=