kapitel i •hans ragnemalm Symptomatiskt är också att de som vill reducera betydelsen av självständighetsregeln nogsamt undviker att beröra innebörden av – det i och för sig ganska hopplösa – begreppet myndighetsutövning, troligen för att skapa intrycket att det rör sig om något ovanligt och exklusivt, som myndigheterna oberoende av påverkan utifrån kan få syssla med utan att det utgör något allvarligare hinder för regeringens befälsmakt. I själva verket innefattar begreppet mycket mer än vad termen myndighetsutövning ger ett intryck av. Det är inte alls nödvändigtvis fråga om någon utövning av ”offentlig makt” i egentlig eller klassisk mening utan om mycket annat. Någon definition av begreppet finns inte i RFoch inte heller i någon annan lagstiftning, inte ens i förvaltningslagen – varifrån det genomgående sägs ha hämtats. Vad man faller tillbaka på är en från juridisk synpunkt ålderdomlig och missvisande beskrivning av viktigare ärenden i den för snart trettio år sedan upphävda förvaltningslagen från 1971, som säreget noginte innehöll ordet myndighetsutövning, vilket däremot figurerade i motiven. (I 1971 års lag talades om ”utövning av befogenhet att för enskild bestämma om förmån, rättighet, skyldighet, disciplinpåföljd, avskedande eller annat jämförbart förhållande”.) Det avgörande kriteriet för att det ska anses röra sig om myndighetsutövning är i själva verket ett ärendes förankring i offentligrättsliga normer, tillsammans med den omständigheten att den enskildes personliga eller ekonomiska situation i väsentlig mån kan påverkas av utgången. Vad som faller utanför begreppet är alltså kort sagt bara ärenden, som gäller dels på civilrätten baserade beslut om ingående eller tillämpning av avtal, dels offentligrättsligt grundade beslut, som antingen över huvud inte berör enskild eller visserligen riktas mot enskild men saknar påvisbar betydelse för honom eller henne.11 Omfattningen av dentillämpning av lag, som enligt RF12:2 också exklusivt är förbehållen förvaltningsmyndigheterna, är inte konstant utan 11 Se Ragnemalm, Förvaltningsprocessrättens grunder, 10 u. 2014, s. 41-45. Jag kan inte här gå in på någon närmare analys utan får hänvisa särskilt till vad som sägs i Förvaltningslagsutredningens betänkande SOU2010:29 s. 99-110, där begreppet som varande oklart och missvisande föreslås bli utmönstrat i en ny förvaltningslag. 35
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=