kapitel i •hans ragnemalm Det organ som styr riket och under vilket förvaltningsmyndigheterna lyder är alltså regeringen som kollektiv, ingen annan. Regeringsärenden avgörs vid regeringssammanträde, heter det i RF7:3. Myndigheterna är inte skyldiga att ta order från de enskilda ministrarna och än mindre från de tjänstemän sombefolkar regeringskansliet. Chefen för det fackdepartement till vilket en myndighet organisatoriskt hänförs och hans personal har över huvud ingen befälsrätt visavi myndigheterna. Verksledningskommittén och senare efterföljare är rimligen införstådda med denna viktiga distinktion men blandar i sin argumentation ständigt samman de olika funktionärer som verkar inom regeringskansliet med huvudmannen, dvs. regeringen. Även i senare litteratur sliras det betänkligt. I en lagkommentar talas det t.ex. om kontakterna mellan ”det ansvariga statsrådet och de myndigheter som lyder under honom eller henne.”9 Det finns ingen lydnadsplikt visavi vare sig ”honom” eller ”henne” utan bara i förhållande till ”den”, dvs. regeringen. Nästa fråga är naturligtvis hur regeringen styr riket, vilka medel som står den till buds för att förmå förvaltningen att följa dess intentioner. De viktigaste maktmedlen är grovt sett normer och pengar. Som initiativtagare till och medverkande i riksdagens normgivning har regeringen ett avgörande inflytande över lagstiftningen. Regeringen har dessutom en vidsträckt egen normgivningskompetens och kan genom förordning – särskilt instruktioner för de olika myndigheterna – relativt detaljerat dirigera den riktning i vilken förvaltningen ska arbeta. Utan ekonomiska medel kan myndigheterna inte göra någonting. Genom sin makt över anslagen kan regeringen i regleringsbrev utöva en långtgående styrning av förvaltningen. Att utrymmet för individuella direktiv till myndigheterna i enskilda fall däremot är minimalt följer redan av praktiska skäl – av det förhållandet att regeringen avgör ärenden vid regeringssammanträden med deltagande av samtliga statsråd. Därtill kommer att grundlagen förbehåller myndigheterna rätten att självständigt avgöra vissa för medborgarna särskilt betydelsefulla ärenden utan någon påverkan utifrån. Av 9 Bull–Sterzel, Regeringsformen – en kommentar, 2010, s. 282. 33
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=