kapitel iv•martin sunnqvist nomfördes inte, utan ett beslut av stat eller kommun skulle som huvudregel följa en administrativ besvärsväg med Kungl. Maj:t i statsrådet som högsta organ. Domstolarna var ”synnerligen återhållsamma” med att utöva kontroll över förvaltningen, vilket innebar att administrativa myndigheter och allmänna domstolar var ”sidoordnade, då de inom var sitt område tillämpa lag och rätt”.64 Hugo Blomberg påpekade dock år 1896 att de kompetenskonflikter, som kunde uppkomma, skulle kunna På detta sätt skulle, enligt Blomberg, inte bara domstolarnas oavhängighet gentemot administrationen vara garanterad, ”utan i själfva verket åt domstolarne [vara] beredd en viss öfverordnad ställning i förhållande till de administrativa organen.”66 Den 5maj 1954 debatterades i riksdagen en fråga om vidgad domstolsprövning av administrativa frågor. Ingrid Gärde Widemar inledde med en rättshistorisk exposé över domstolars och förvaltningsmyndigheters gemensamma kollegiala bakgrund och ställde den mot den allt större olikheten dem emellan, vilket talade för att förvaltningsmyndigheternas beslut borde kunna domstolsprövas.67 I Nils Herlitz’ anförande var en stor fråga hur Kungl. Maj:ts besluts rättsenlighet skulle kunna kontrolleras. Enligt Herlitz fanns ett behov av sådan kontroll samtidigt som det formellt var svårt att låta en domstol överpröva ett beslut av Kungl. Maj:t som var den högsta möjliga instansen i landet.68 64 Nils Herlitz, ”Allmän domstol och administrativ myndighet” i Svensk Juristtidning 1941 s. 190 (båda citaten). 65 Hugo Blomberg, ”Garantierna för domstolarnes oafhängighet och själfständighet” i Tidsskrift for Rettsvitenskap 1896, s. 55-84 på s. 76-77. 66 Blomberg 1896 s. 77. 67 Första kammarens protokoll 1954, A2, nr 17, s. 94-98. 68 Första kammarens protokoll 1954, A2, nr 17, s. 98-104. 249 ”lösas lätt med den rättsåskådning, som efter engelskt och nordamerikanskt föredöme gjort sig gällande jämväl i ett eller annat af Europas kontinentala land [Belgien, Tyskland] och som i Danmark enligt grundlagens uttryckliga förskrifter [sic] samt i Norge enligt stadgad rättspraxis tillämpas.Denna tillerkänner nämligen de allmänna domstolarne behörighet att pröfva icke blott egen kompetens utan äfven gränserna för de administrativa myndigheternas d. v. s. att öfver hufvud, då sådan fråga vid domstol anhängiggöres, pröfva giltigheten af administrativa beslut.”55
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=