kapitel iv•martin sunnqvist chefsdomarnas inflytande i kollegierna.24 Frågan har uppmärksammats i ett antal utredningsbetänkanden från senare år. I Domarutnämningar och domstolsledning, SOU 2000:99, diskuterades domstolschefen både som chef och som ordförande primus inter pares. Ledarskap och enrådighet ställdes mot kollegialitet och de enskilda domarnas delaktighet i den administrativa styrningen. Det framhölls att de båda synsätten måste kunna förenas.25 Detta innebar att kollegialiteten kunde förväntas fortsätta ha stor betydelse, även utanför den rent dömande verksamheten. Utvecklingen har emellertid fortsatt att gå mot allt större inslag av enrådighet, i och med att domstolschefen har givits rätt att avgöra administrativa ärenden och inte måste utan ”får” hänskjuta ärenden till plenum eller kollegium. Ett krav på ”samråd” med plenum eller kollegium finns när det gäller antagande av arbetsordning eller avgörande av viktigare frågor om domstolens organisation eller arbetsformer, något som inte hindrar att domstolschefen sedan avgör frågan enrådigt.26 Endast i Högsta domstolen och Högsta förvaltningsdomstolen har mera av den kollegiala strukturen bibehållits.27 Slutsatsen är följande. En domstol kännetecknas av kollegialitet i dömande och administrativt beslutsfattande, medan en förvaltningsmyndighet kännetecknas av enrådighet i båda avseendena. I svensk rätt har de centrala dömande och förvaltande myndigheterna kännetecknats av kollegialitet, medan förvaltningen i länen och viss annan förvaltning har kännetecknats av enrådighet och delegation. Den centrala förvaltande verksamheten har sedan, under 1800-talet, kommit att övergå till enrådighet. Den dömande verksamheten har till och med 1970-talet präglats av kollegialitet i båda avseendena. Vid den tidpunkten stämde således 24 SOU2000:99 s. 166, 170-173. 25 SOU2000:99 s. 254-258, 275-283. Se ävenSOU1994:99 s. 298-299. 26 28 och 31 §§ förordningen med tingsrättsinstruktion i lydelse enligt förordning 2004:1213, 26 och 29 §§ förordningen med förvaltningsrättsinstruktion i lydelse enligt förordning 2009:885, 25 och 30 §§ förordningen med hovrättsinstruktion i lydelse enligt förordning 2004:1211, 25 och 30 §§ förordningen med kammarrättsinstruktion i lydelse enligt förordning 2004:1212 jämfört med tidigare lydelser enligt förordningar 1996:381, 1996:382, 1996:379 respektive 1996:380. 27 15 och 18-19 §§ förordningen 1996:377 med instruktion för Högsta domstolen samt 13 och 17-18 §§ förordningen 1996:378 med instruktion för Högsta förvaltningsdomstolen. 241
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=