så blev det till slut en högsta förvaltningsdomstol sådan domsrätt innebar en självmotsägelse och att den medförde stora olägenheter för förvaltningen.36 Vid riksdagsbehandlingen av den ovan nämnda 1874 års proposition om överflyttning av mål uppstod debatt om begreppet ”administrativa justicen”. I ett angrepp på uppfattningen om en administrativ domsrätt hette det att det allt för mycket stötte riksdagsledamotens och, som han trodde, den tidens rättsbegrepp att man i tvist mellan kronan och enskild lät ena partens, kronans, förvaltare eller ombud vara domare.37 I ett gensvar framhölls den allmänna utbredning som läran om en särskild administrativ domsrätt redan hade vunnit.38 Även inomdoktrinen förekom olika meningar om huruvida man verkligen kunde laborera med en administrativ domsrätt. Naumann kritiserade mycket starkt begreppet. Detta syntes honom vara ett oting, en hermafrodit, som varken var lagskipning eller förvaltning just därför att den ville vara bägge tillika.39 Således poängterade han att man inte fick förblanda imperium och jurisdictio utan behörigen skilja mellan statsmaktens, av samhällsintresset bestämda, grundlagsenligt uttalade vilja och den av domstolarna skipade rätten. Rabenius var däremot av annan mening och utgick från att vissa former av förvaltningsverksamhet kunde karakteriseras som administrativ rättskipning.40 Han synes ha menat att i den mån en författningsreglerad förvaltningsverksamhet angick frågor om enskild rätt densamma som regel kunde anses äga natur av rättskipning. Enligt hans mening borde den fortsatta diskussionen enbart gälla huruvida denna typ av rättskipning lämpligen skulle utövas av allmänna domstolar, ordinära förvaltningsorgan eller särskilt inrättade organ för utövning av administrativ rättskipning. 36 SäU 1868 nr 1 s. 37 f. 37 RProt 1874I, 2:a bandet s. 126. 38 RProt 1874I, 2:a bandet s. 127. 39 NT1874 s. 11 f. 40 Rabenius NJM1875 s. 190 ff., 232 ff. 230
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=