kapitel i •sten heckscher europeiska länder, av naturliga skäl utom Finland. En annan sak är att det i praktiken rent optiskt kan gå till på samma sätt. Låt mig illustrera det med att beskriva hur det går till när en fånge ska friges villkorligt i Danmark – ett land med ministerstyre och med delegerade beslutsbefogenheter – respektive Sverige – ett land där ministerstyre är ett fult ord och beslutanderätten om detta är decentraliserad med hjälp av RF, inte delegerad. Förfarandena är rent praktiskt varandra till förväxling lika. I Danmark sköts det hela av Direktoratet for kriminalforsorgen som svarar mot Kriminalvårdsstyrelsen i Sverige. Och i Sverige är det kriminalvårdens organ som fattar besluten på egen hand. Men i Danmark är det alltså delegerad makt som utövas på justitieministerns vägnar och ansvar, och denne kan vilket ögonblick som helst ta tillbaka delegeringen, generellt eller i ett enskilt ärende. I Sverige vore sådana försök i strid med grundlagen, och ansvaret för besluten ligger helt och hållet hos förvaltningen. I Danmark hör beslutet alltså hemma i den politiska sfären och fattas på politiskt ansvar, medan det i Sverige är ett tjänstemannabeslut på ämbetsmannens ansvar. Jag återkommer strax till denna avgörande skillnad som ska hjälpa oss att hjälpa Eva Edwardsson att svara sin italienska vän. Verksledningspropositionen kunde också antas av riksdagen i så gott som fullständig enighet. Jag vill minnas att det finns en reservation (m+c) i KUsomdriver en än mer restriktiv linje för kontakterna mellan Regeringskansliet och myndigheterna på ”det förbjudna området” men det är väl det hela. Och under de år som gått sedan riksdagens beslut har egentligen inget hänt med själva regelverket eller de grundläggande förutsättningarna för vår förvaltningsmodell. Fast det är klart, en och annan, till exempel tidigare ledamoten avKU, försvarsministern och landshövdingen i Uppsala län Anders Björck, har hävt upp sin stämma och förespråkat ministerstyre för att stärka statsrådens ansvar för förvaltningens verksamhet och för påstått bättre möjligheter att kräva ut det ansvaret. Det ter sig enligt min mening överflödigt och oklokt. Det har däremot hänt en hel del annat efter verksledningsbeslutet. Distinktionen mellanRF12 kap. 1 § och 12 kap. 2 § har blivit tydligare, delvis tack vareKUmen också av andra skäl, utredningar mm. Rekryte23
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=