kapitel iv•rune lavin fick anses vara av ännu svårare art än den olägenhet detsamma hade till ändamål att avhjälpa.26 Kammarrätten kom således genom en rad politiska beslut under 1800talet att tillerkännas en vidsträckt kompetens på förvaltningsrättens område. Domstolen kom därvid att utöva ett slags domsrätt i förvaltningsmålen. Jag har inte kunnat finna att Kammarrätten formellt kallades förvaltningsdomstol under denna tid. Däremot förekom exempelvis benämningen den kamerala överdomstolen. Sett med dagens ögon råder det dock inte någon tvekan om att Kammarrätten med hänsyn till sin omfattande administrativa domsrätt kan anses ha varit vår första riktiga förvaltningsdomstol. Under 1800-talet hade regeringen ochHDallt som oftast olika meningar om vem som i sista instans skulle pröva de administrativa tvisterna. Båda myndigheterna menade att just deras arbetsbörda var så stor att något i stället måste göras för att nedbringa dess omfattning. Regeringen ansåg att departementscheferna måste bli befriade från administrativa besvärsmålen för att kunna ägna sig åt sina politiska uppgifter. HDpåstod å sin sida att de växande balanserna berodde på att allt fler måltyper hänsköts under dess kompetens. Det bör i sammanhanget uppmärksammas att domstolen förutom sina dömande uppgifter hade att granska lagförslag som remitterades dit. Inte förrän Lagrådet inrättades år 1909 – i samband med tillkomsten av Regeringsrätten – blev domstolen befriad från laggranskningen. Vid 1800-talets riksdagar var det sålunda ett ofta återkommande ärende att regeringen ville flytta över sina administrativa besvärsmål till HD, medan domstolen motsatte sig en sådan åtgärd. Vid 1844-45 års riksdag lade K.M:t fram en proposition om sådan ändring i regeringsformen att antalet ledamöter i HDskulle kunna ökas. Enligt K.M:t skulle en sådan ökning medföra att man till HDkunde 26 Andra kammarens tillfälliga utskott 1884 nr 20 s. 14 f. 227 Regeringen eller Högsta domstolen som slutinstans
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=