så blev det till slut en högsta förvaltningsdomstol personmed försörjningsplikt mot hjälptagaren eller ett annat fattigvårdssamhälle; ett annat slags tvist var att ett sjukhus eller en annan inrättning riktade krav mot ett fattigvårdssamhälle i fråga om ersättning för meddelad vård. Förläggandet av fattigvårdsmål under HDbidrog till att antalet oavgjorda mål vid varje årsslut ständigt ökade.23 Omkring år 1890 var balansen så stor att man allmänt insåg att motåtgärder måste sättas in. Av denna anledning avlät K.M:t en proposition år 1894 (nr 37) om att HD:s befattning med fattigvårdsmål skulle upphöra, vilket förslag riksdagen också biträdde. Samma år erhöll 49 § i förordningen den ändrade lydelsen att klagan över Kammarrättens beslut i fattigvårdsmål inte fick föras; Kammarrätten blev därigenom slutinstans i målen. Det fanns i början av 1870-talet långt framskridna planer på att HD generellt skulle bli en högsta instans i de mål som hörde till Kammarrättens prövning. I en proposition till 1874 års riksdag ville regeringen bereda riksdagen tillfälle att yttra sig över huruvida besvär över Kammarrättens beslut i de förvaltningsmål som angavs i 23 punkter i 1831 års kammarrättsinstruktion skulle anföras i Justitierevisionsexpeditionen.24 Detta förslag var av stor principiell betydelse för inte blott Kammarrätten utan förvaltningen i allmänhet. Om förslaget hade genomförts skulle huvudregeln bli att besvär över Kammarrättens beslut gick till HD, som därigenom kom att tilläggas vidsträckta befogenheter beträffande förvaltningen. Lagutskottet vid 1874 års riksdag föreslog att riksdagen skulle förklara att propositionen inte i sin helhet kunde bifallas.25 Båda kamrarna antog utskottets förslag. För nästföljande riksdag förklarade regeringen emellertid att riksdagens beslut kom att ”förfalla” eftersom det i propositionen åsyftade ändamålet inte skulle uppnås. I ett utskottsutlåtande vid 1884 års riksdag avslöjas att motivet till regeringens handlande mycket väl kan ha varit ett annat. Där sägs att man inom regeringen - där det under tiden hade försiggått personombyte på statsministerposten – skulle ha blivit tveksam till om ”inte de principiella betänkligheterna vid och de antagliga praktiska olägenheterna” av det framlagda lagförslaget 23 Montan, Smärre juridiska uppsatser (1893) s. 245 ff. 24 KPr 1874 nr 7 s. 5. 25 LU1874 nr 17 s. 9 ff. 226
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=