den svenska förvaltningsmodellen med ett domstolsperspektiv vissa närmast marginella lagförslag och inga ändringar i RF. Vi kan göra mycket med förvaltningspolitiken utan att ge oss påRF, något som kunde förtjäna en särskild betraktelse. Bo Holmberg var ansvarigt statsråd, och detta projekt måste ha varit hans riktigt stora stund som politiker. Propen är tunn och hanterlig, och här slås rättsläget fast på ett enligt minmening tydligt sätt. Texten är fortfarande användbar. Projektet ledde till åtskilliga aktiviteter, en del av dem iscensatta av härvarande före detta rättschefen i Statsrådsberedningen och Olinstiftelsens nuvarande ordförande, Johan Hirschfeldt. Vad som slogs fast är bland annat att förvaltningen inte är självständig utan fristående – en viktig distinktion och ett ord i rättan tid – och att den har lydnadsplikt i förhållande till regeringen som sades kunna ”styra sina myndigheter precis så bestämt och i den omfattning som regeringen finner lämpligt i varje särskild situation.” Tarschys hade beskrivit det som en möjlighet ”att styra förvaltningen så mycket eller så lite den vill”. Som utgångspunkt är detta naturligtvis självklart, också i ett internationellt perspektiv. Hur skulle det annars gå att regera? Lydnadsplikten har emellertid alltså hos oss ett viktigt undantag som saknas i andra länder och som för vissa myndigheter, till exempel Skatteverket eller Försäkringskassan, kan gälla stora delar av myndighetens verksamhet. På området för myndighetsutövning mot enskild ska regeringen, och för den delen också enskilda statsråd, hålla fingrarna borta. Daniel Tarschys hade visserligen i sitt betänkande från 1983 intagit en tillåtande hållning till regeringens möjligheter att ha synpunkter också på detta ”förbjudna område”. Men propositionen tog inte fasta på detta, och utvecklingen därefter har markerat gränsen mellan nuvarande 12 kap. 1 § och 12 kap. 2 § än tydligare. I sin myndighetsutövning har förvaltningsmyndigheterna i princip samma självständighet som domstolarna, och besluten kan också överklagas till domstolar som därvid kan pröva både laglighet och lämplighet och som kan ersätta det överklagade beslutet med ett nytt. Här har vi alltså ett viktigt drag i vår modell, nämligen att den politiska delen av systemet är förhindrad att ge sig in i konkreta ärenden och får nöja sig med möjligheten till normgivning. Här avviker vi från andra 22
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=