rättssystemet och den samhälleliga verkligheten När det gällde statsmaktens funktion och kompetens förklarade Zenius att Av resonemanget följer att det offentliga definierades med utgångspunkt från det privata, således tvärtom vad den hävdvunna stats- och rättsläran implicerade. Dikotomin stat – samhälle ledde till att offentlig rätt och privaträtt åtskildes som två olika rättsområdenutanhierarkisk inordning. Den offentliga rätten skulle staka ut gränserna för statsmakten och upprätta en balans mellan å ena sidan medborgarnas krav på rättsskydd och å andra sidan statens bemyndigande att ingripa i den samhälleliga sfären. Det från staten emanciperade samhället skulle motsvaras av en likaledes autonom privaträtt, som skulle ersätta privilegier och politirättslig lagstiftning. Begreppet privaträtt existerade sedan mycket länge, men privaträttens funktion hade uteslutande bestått i att i romerskrättslig mening skapa materiell rättvisa mellan enskilda individer. Något nytt var att privaträtten tillmättes en samhällsgestaltande funktion. Det tidigliberala programmet innefattade därför utformandet av en privaträttskodifikation, som, utgående från principen att alla individer i formell mening var jämlika, skulle garantera ett fritt borgerligt samhälle. Avtalsfrihet och en lika rätt för alla att förvärva all slags egendom med tillhörande besittningsoch äganderättsskydd var två centrala grundsatser, som skulle genomsyra privaträtten. Det mest karakteristiska draget var emellertid att privaträtten skulle vila på ett autonomt rättssubjekt, som befann sig långt från ståndssamhällets statustänkande. Konstituerande för privaträtten blev därmed den fria partsviljan. Alla individer var i juridisk formell me41 Zenius, Olof, Tankar om näringsfrihet, Stockholm 1809, s. 7 -8. Zenius (1772 – 1836), jurist och ämbetsman; Zenius var ledamot av 1811 års lagkommité. 42 Zenius, s. 7. 212 vitt deras bruk kan stå tillsammans med alla andras säkerhet och naturliga frihet”. ”Regentens plikt är att, i grund av den skyddsmakt samhället honom uppdragit, sörja för undersåtarnas säkerhet vid utövandet av lovliga näringssätt; men han är ej berättigad att genom författningar inskränka den enskildes verkningsförmåga vidare än avseendet på berörda ändamål”.42
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=