kapitel i •sten heckscher tidigare och som gick ut på bland annat att förvaltningen behövde skyddas mot politik. Föreställningen om förvaltningens självständighet drevs av bland annat myndigheterna själva men också av en och annan framstående jurist. Det är också tänkbart att en del av förklaringen till detta kan sökas i att vi inte hade några politiska regimskiften i Sverige under lång tid, 1932–1976. En allt mera frustrerad politisk opposition kan då möjligen ha funnit det angeläget att driva snarare självständigheten än en lydnadsplikt mot regeringen, i en förhoppning att verksamheten på så vis skulle stämma bättre överens med de egna uppfattningarna och därmed vara aptitligare. Men jag vill stryka under att detta är en spekulativ hypotes som jag inte har mycket empiriskt stöd för. Annat än möjligen följande. För 1976 får vi så regeringsskifte. Och flera, från olika partier, fick erfara regerandets mödor och en förvaltning som inte alltid gjorde vad den blev tillsagd utan emellanåt hävdade en otydlig autonomi och var svårstyrd. Och redan dagen före nyårsafton, 30 december 1976, beslutade den borgerliga regeringen – dådkraftigt – att tillsätta Förvaltningsutredningen. I februari 1977 kom utredningen, som blev parlamentarisk, att sättas samman med den då drygt 30 år gamle Daniel Tarschys som ordförande. För vår del är de tilläggsdirektiv utredningen fick i mars 1979, också det alltså av en borgerlig regering, särskilt intressanta. På KU:s förslag hade riksdagen gett regeringen till känna att ”en förutsättningslös kartläggning av nu rådande rättsliga och faktiska förhållanden” borde göras rörande bland annat relationerna mellan regeringen, riksdagen och förvaltningsmyndigheterna. Uppdraget begränsades till en beskrivning och analys av rådande förhållanden. Förslag till ändringar efterfrågades alltså inte. Men detta blev ändå början på den så kallade verksledningsreformen som riksdagen kom att besluta 1987. Arbetet inleddes alltså av en borgerlig regering och fullföljdes av en socialdemokratisk. Det hela hade således en viss prägel av ett joint venture, och partierna var nästan helt överens. Palmes regering satte till Verksledningskommittén, ledd av förra statsrådet Sven Moberg vars betänkande, SOU1985:40, byggde vidare på Tarschys’ arbete och kom att ligga till grund för verksledningspropositionen i februari 1987. Här fanns 21
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=