rättssystemet och den samhälleliga verkligheten formulerades i den från romersk rätt hämtade och av naturrättsdoktrinen utvecklade statusläran.15 Status naturalis betecknade människans tillstånd som väsende.16 Tillståndet kännetecknades av allmänna, oföränderliga och därmed nödvändiga attribut eller egenskaper. I den historiskt bestämda världen förekom däremot egenskaper som inte hade väsenskvalitet, utan var historiskt tillfälliga. Denna accidentiella sida av människan eller personen utgjorde innehållet i status civilis. Förhållandet mellanstatus naturalis ochstatus civilis förtydligas av Hugo Grotius (1583 –1645) och JoachimGeorg Darjes (1714 –1791) med synonymparensubstantialis/accidentialis ochabsolutus/ relativus. Sedd instatu naturali tillerkändes människan i hennes väsenstillstånd vissa för alla gemensamma och oföränderliga, d.v.s av tid och rum oberoende, attribut, s.k. väsensattribut. Den svensk finske rättslärde Matthias Calonius kommenterar sammanhanget på följande vis: ”Betraktad med viss status” innebar däremot att uppmärksamheten riktades på människan i hennes historiskt individuella tillstånd. I detta tillstånd, status civilis, betraktades människan i juridisk mening (in sensu juridico), d.v.s. i hennes historiskt individuella och därmed tillfälliga positioner.18 Olof Rabenius, Practices Professor i Uppsala 1766 –72, som presenterade en något mer utförlig personteori, utgick från följande grundregel: 15 Claes Peterson, Från romerskrättsligt statustänkande till en allmäneuropeisk rättssubjektivitet: den svenska utvecklingen 1750 – 1850, i Festskrift till Åke Frändberg, Uppsala 2003, s. 201 ff. 16 Om den väsensmetafysiska kontexten se Peterson, Claes, Rättslig enhet genom naturrätt?, i Juridisk tidskrift 1992/93, s. 620 ff. 17 Calonius, Matthias, Praelectiones in iurisprudentiam civilem, ediderunt Wilhelm Chydenius et Väinö Nordström, Helsinki 1908 cap. V§ 2. Calonius var professor vid Åbo Akademie, Finland, under 1700-talets avslutande decennier och domare i Högsta domstolen i Stockholm 1793 -1800. 18 Calonius, capV§ 1. 202 ”Jura absoluta s. eminentia et connata quia ab essentia hominis divelli nequeunt, ne in societate quidem civili, minui, libari, multo minus tolli possunt. Manet namque civibus essentia, qua sunt homines”.17
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=