den svenska förvaltningsmodellen med ett domstolsperspektiv aktigheter. Svensk rätt känner sålunda i stort sett ingen ministerstyrelse; om rättsligt bindande föreskrifter av ministrar kan det således i Sverige ej bliva fråga.” Varken Författningsutredningen eller Grundlagberedningen tycks ha haft dualismens existens särskilt aktuell. I propositionen till 1974 års RFsägs att förvaltningens ställning är en svensk rättstradition. Gällande rätt beskrivs som att ”förvaltningsmyndigheterna är helt självständiga såvitt gäller deras rättstillämpande verksamhet. Statsmakterna eller andra myndigheter kan inte med bindande verkan föreskriva hur en förvaltningsmyndighet i ett visst fall skall tillämpa en rättsregel”. Både Författningsutredningen och Grundlagberedningen hade varit inne på samma spår. Och i motiven till vad som nu är RF:s 12 kap. 2 § framhåller departementschefen att det i ärenden om myndighetsutövning mot enskild är ”ett starkt rättssäkerhetsintresse att förvaltningsmyndigheterna är fullt självständiga i förhållande till överordnade organ”. Här tycks dualismen och förbudet mot ministerstyre, det vill säga den svenska förvaltningsmodellen, vara självklar. Båda utredningarna strävade dock efter att närmare precisera relationen mellan regeringen och förvaltningen, och det ska medges att den var rätt otydlig i 1809 års RF. Resultatet i nya RF blev också ganska tydligt och i vart fall enligt min uppfattning helt tillfredsställande, 11 kap. 6 och 7 §§ – 12 kap. 1 och 2 §§ efter den senaste revisionen då både domstolarna och förvaltningen fick egna kapitel, en i huvudsak optisk reform. Och så här ser grundbultarna i den svenska förvaltningsmodellen ut i RF. Men under 1900-talet hade en annan utveckling tagit fart. Man kom att allt oftare tämligen onyanserat tala om förvaltningens självständighet också utanför det område där den ska existera. Den utvecklingen hotade kanske den känsliga balansen mellan regering och förvaltning. Möjligen var den inspirerad av det motstånd mot ministerstyre som förekommit 20 12 kap. 1 § Under regeringen lyder statliga förvaltningsmyndigheter (lydnadsplikten) 12 kap. 2 § Ingen myndighet, inte heller riksdagen får bestämma hur en förvaltningsmyndighet i ett särskilt fall ska besluta i ett ärende som rör myndighetsutövning mot en enskild eller som rör tillämpningen av lag. (viss självständighet)
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=