rättssystemet och den samhälleliga verkligheten värnlösa mot yttre fiender.9 Den enda form av makt, som existerade i naturtillståndet var faders- och husbondemakten, som dock endast omfattade det enskilda hushållet och därför inte kunde ge någon trygghet och säkerhet utåt i samhället. Människorna kom dock till insikt om att man för att uppnå en trygg tillvaro måste förena sig om ett gemensamt ändamål. Genom ett samhällsfördrag kom man överens om att upprätta ett borgerligt samhälle med en högsta makt, vilkens uppgift det var att handla till förmån för det allmännas väl. Vid inträdet i det borgerliga samhället överlämnade människorna alla sina ursprungliga, naturliga fri- och rättigheter till överheten, somdärigenom blev exklusiv innehavare av den naturliga friheten. Det tillstånd av underkastelse och härskarmakt som genom samhällsfördraget etablerades i det borgerliga samhället var en förutsättning för att det gemensamma ändamålet skulle uppnås. Någon trygghet och säkerhet kunde inte förverkligas så länge som ”alla vore sig emellan jämlika, och ingen den andra, eller var och en i synnerhet hela allmänheten till lydnad förpliktad.”10 Status naturalis med sin absoluta jämlikhet mellanmänniskorna och sin totala individualistiska frihet utgjorde såväl en legitimation av den högsta makten somett rättfärdiggörande av dess upprättande. För att kunna förverkliga samhällsändamålet, salus publica, krävdes enighet, vilket i sin tur förutsatte att människorna fogade sina stridiga viljor och intressen under en högsta makt. En jämlikhet och en frihet av det slag, som hade existerat i naturtillståndet stod i direkt motsatsförhållande till det ändamål, för vars uppnående det borgerliga samhället tillkommit. Makten i det borgerliga samhället var en ontologiskt grundad kategori vars innehåll inte påverkades av det specifika styrelseskicket. Oavsett vilka personer som utövade makten var undersåtarna förpliktade till ovillkorlig lydnad. Det innebar dock inte att överheten kunde utöva sin makt godtyckligt och oinskränkt (licentia): 9 Frondin, Birger, Riksdagsmannarätt. Til dess grund och beskaffenhet förestäld, Stockholm 1747 (Lars Salvius), s. 9. Frondin (1718 – 1783) var docent i historia och politik och sedermera bibliotekarie vid Uppsala universitetsbibliotek. 10 Frondin, s. 14. 198
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=