Den politiska gemenskapen har sin egen telos nämligen människans och livets perfektion och dess uppfyllande, dess entelechi (εντελέχεια), är det goda livet (τ ε ζ ν). Aristoteles beskriver det teleologiska sammanhanget på följande vis: Med medeltidens Aristoteles-reception kom den latiniserade formensocietas civilis att fram till 1700-talets slut bestämma den europeiska begreppsbildningen.5 Societas civilis var ett förbund eller en gemenskap av fria, ansvarstagande män, husfäder eller borgare. Det enskilda hushållet, societas domestica, var basen eller grundmodellen och i förenlighet härmed ansågs kungen regera sitt rike som husfadern eller husbonden styrde sitt hus.6 På samma vis som husfadern hade rätt att uppfostra och aga sitt husfolk, hade överheten rätt att föreskriva sina undersåtar ett visst levnadssätt. Paterfamilias kan, i likhet med Aristoteles husbonde (oikodespotes, ο κοδεσπότης), beskrivas som en nucleus i den samhälleliga gemenskapen. Hans ”ekonomiska” självständighet kvalificerade honom som kontrahent i det borgerliga samhället medan hans tillhörighet till ett stånd eller ett skrå gjorde honom delaktig i den politiska maktstrukturen. Husfadern förenade i sin personstatus civilis ochstatus politicus, som uppfattades som synonymer. rättssystemet och den samhälleliga verkligheten 4 Aristoteles, Pol. 1281 a 4. 5 Brunner, Otto, Das ”ganze” Haus und die alteuropäische ”Ökonomik” , i Neue Wege der Verfassungs- und Sozialgeschichte, 3. uppl., Göttingen 1980, s. 115. 6 Om den äldre statsuppfattningen se Otto Brunner, op.cit., s. 103 - 127. Den patriarkala statsuppfattningen är vanligt förekommande i det svenska källmaterialet alltifrån 1500talet, se Bo H. Lindberg, Såsom i en spegel. Reflexer från stoisk filosofi i svensk straffrätt, i Rättsvetenskap och lagstiftning i Norden. Festskrift tillägnad Erik Anners, red. Claes Peterson, Stockholm 1982, s. 102 -110. Särskilt frihetstiden se Claes Peterson, Liberty and Civil Society: A Current Issue in Swedish Political Theory During the Age of Liberty, i The Consortium on Revolutionary Europe. Proceedings 1982, Athens (Georgia) 1983, s. 172 f. 196 ”Statens (polis) ändamål är alltså att man lever väl och den förra (dvs staten) är medlet för uppnåendet av detta ändamål. En stat är således en gemenskap (κοινωνία) av släkter och bysamfälligheter (κωμή), vilkens ändamål är ett fullkomligt och självständigt liv, men ett sådant består, menar vi, i ett lycksaligt och gott liv (τ ζ ν ε δαιμόνως κα καλ ς). Den politiska gemenskapen måste bestå av en gemenskap av goda handlingar och inte endast av ett liv i gemenskap (συζην)”.4 ´
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=