kapitel iii •claes peterson som en närmast naturgiven dogmatisk ordning har således fått se sin relevans ifrågasatt. Det förefaller somomorsaken till denna oklarhet ligger i den rättsdogmatiska analysen. Vad som har förbisetts och förbises är det faktum att uppdelningen inte alltid har bestått, vilket i sin tur indikerar att den rättsvetenskapliga systematiken är kopplad till vissa bestämda historiska förutsättningar. Svårigheten att finna ett hållbart kriterium skulle sålunda bero på att förutsättningarna för uppdelningen i dess nuvarande form förändrats. Med denna insikt följer slutsatsen att det inte på rättsimmanent väg går att bringa klarhet i frågan. Istället krävs en analys som tar sin utgångspunkt i en samhällshistorisk kontext. Föreliggande undersökning är ett försök att från ett rättshistoriskt perspektiv förklara hur dikotomin offentlig rätt – privaträtt etablerades och vilka samhälleliga incitament som gjorde sig gällande.1 Enligt ett synsätt med rötter i antikt och medeltida statsrättstänkande föreställde man sig i det förliberala samhället att stat och samhälle var ett enhetligt väsende, encorpus organicum. Den begreppsbildning som fram till 1700-talet präglade förståelsen av samhällsordningen och dess telos var i sin kärna aristotelisk.2 Aristoteles inleder sin Politik med att konstatera att det bland människorna finns ett flertal olika gemenskaper (koinoniai, κοινωνίαι) av vilken en är den förnämsta som i sig innesluter alla andra. Den exemplariska gemenskapAristoteles avser är den s.k. polis (πόλις), som betecknar såväl en social ordning eller borgerligt samhälle som en politisk ordning eller stat, koinonia politike (κοινωνία πολιτική).3 1 Om dikotomins politiska funktion i den tyska utvecklingen se Grimm, Dieter, Recht und Staat der bürgerlichen Gesellschaft, Frankfurt am Main 1987, S. 84 ff. För en analys av dikotomin stat – samhälle i den samtida demokratiska socialstaten se Ernst-Wolfgang Böckenförde, Staat, Gesellschaft, Freiheit. Studien zur Staatstheorie und zum Verfassungsrecht, Frankfurt am Main 1976, s. 185 ff. 2 Om Aristoteles ”socialmodell” se Dennert, Jürgen, Die ontologisch-aristotelische Polizeiwissenschaft und der Rationalismus, Berlin 1970, s. 80–114. 3 Aristoteles, Politiken 1252 a 6: αυτη δ´ στ ν καλουμένη πόλις κα κοινωνία πολιτική, ”det är den som kallas staten och den statliga gemenskapen”. 195 Stat och samhälle en enhetlig politisk och social ordning – en corpus organicum
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=