kapitel iii •adam croon rådande rättspolitiska klimatet, är att den rättsliga enheten motverkas snarare än förstärks och att den praktiska möjligheten för juristerna att orientera sig bland nya rättsliga fenomen försvåras snarare än underlättas. Ett exempel på hur rättsvetenskapen försöker att förhålla sig till samhällsutvecklingen är tillskapandet av nya forskningsämnen som skär genom de traditionella ämnesgränserna. Denna utveckling kan emellertid lika mycket upplevas som en modernisering och en anpassning till nya samhälleliga behov, som en urvattning och fragmentisering av den juridiska systematiken och ämnesindelningen. Orsaken till fragmentiseringen skulle då ytterst kunna sökas i ett för närsynt och kortsiktigt perspektiv på rätten som objekt och på det, dogmatiska, systematiserande uppdraget. Det är inte omöjligt att de nya fenomen som samhället på senare tid gett upphov till mycket väl hade kunnat inordnas i den redan existerande systematiken och att detta tydligare hade bidragit till att klargöra de nya fenomenens särskiljande och gemensamma karaktärsdrag, något som riskerar att framträda mindre tydligt om ett eget utrymme i rättssystemet reserveras åt dem. På samma sätt riskerar den juridiska undervisningen, och därmed framtida praktiskt verksamma juristers systematiska förståelse och orienteringsförmåga, att påverkas negativt om den akademiska juridiken allt för lättvindigt och kortsiktigt anpassar sitt systematiseringsarbete och sin didaktiska framställning av rätten till ”nya” samhälleliga fenomen, utan att i den dogmatiska undervisningen tydliggöra den historiska kontinuitet som trots allt präglar rättssystemet och som är förutsättningen för såväl teoretisk enhetlighet som för praktisk likformighet och förutsägbarhet i den juridiska praktiken. 193
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=