debatten om civilprocessrättens plats i det juridiska systemet positionsrätt utesluten. De kunde således inte tillåtas att under rättegången påverka innebörden i eller tillämpningen av en viss rättsregel i det enskilda fallet. Den förhärskande uppfattningen i 1800-talets och det tidiga 1900-talets doktrin i denna fråga, att civilprocessens uppgift inte var att utvidga, utan att bevara rätten, måste förstås ses i ljuset av detta övergripande mål. Den subjektiva rättens rättigheter, som bildade grunden för det anspråk som var rättegångens föremål, fick inte utvidgas eller förändras genom tillämpningen av de processrättsliga reglerna, utan endast bekräftas. Genom att i sin dom tydliggöra gränserna för varje rättighet hade dock domstolen också bidragit till att tydliggöra den objektiva, eller gällande rätten. Från rättsstatlig synpunkt var detta också vad som kunde förväntas. Domstolen skulle, om den uppfyllde sin rättsstatliga förpliktelse, lösa parternas enskilda konflikt i enlighet med gällande rätt och möjliggöra fortsatt statlig maktutövning genom exekution, samtidigt som den upprätthöll det rättsstatliga kravet på legalitet och slutligen för framtiden bidrog till att för övriga medborgare förtydliga rättsreglernas innebörd. Stahl framhöll dock att om konfliktlösningen inte skulle grundas på moraliska föreställningar utan ytterst på statens våldsmonopol så måste också hela det civilprocessuella regelverket anses höra hemma i den offentliga rätten. Utan ett formaliserande av de processrättsliga reglerna vore ett skydd för den materiella rättens genomslag inte möjlig att garantera. Skyddet för de materiellrättsliga rättigheterna genom processuella rättsmedel förutsatte således att utövandet av de civilrättsliga rättigheterna och användandet av de civilprocessuella rättsmedlen inom domstolen underordnades en ledande princip. Stahl fann denna princip i rättsstatligheten – den offentliga rättens själva fundament. 190 ”Für den gemeinen Civilprozeß mag zugestanden werden, daß er vielleicht zu vorherrschend auf das formelle Recht gebaut ist. Das beruht einerseits auf dem richtigen Gedanken, daß in dieser Sphäre der Privatfreiheit keine amtliche Bevormundung Platz greifen darf, andrerseits auf einer seit Jahrhunderten gewohnten, wenn auch in der Ausdehnung nicht richtigen Ansicht, daß für den gerichtlichen Streit Wahrhaftigkeit und Redlichkeit nur Grundsätze der Moral, aber nicht des Rechts seien. Ohne ein bedeutendes Maaß von Förmlichkeiten - Zeitgränzen der Parteihandlungen, Präjudicien, Wirkung der Rechtskraft u.s.w. - ist aber der Civilprozeß überhaupt nicht
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=