kapitel iii •adam croon processen inte kunde reduceras till att med statliga medel tillhandahålla en formell ram för de civilrättsliga överläggningarna mellan parterna. Kravet på skydd för en civil rättighet som en part gjorde gällande i rättegången riktade sig nämligen till motparten. Kärandens civilrättsliga krav i förhållande till svaranden var visserligen att denne skulle uppfylla sina civilrättsliga förpliktelser. Den civilrättsliga förpliktelsen utgjorde alltså själva basen för civilprocessen och bestämde dess ram. Kravet på skydd, d.v.s. själva talan, riktade sig däremot mot staten. Genom att parterna involverade sig i rättegången och begärde skydd för sina respektive rättigheter ställde de sig således båda var för sig i relation till staten och det offentliga. Detta faktum pekade i en riktning, enligt vilken det civilprocessuella rättsförhållandet, till skillnad från det civilrättsliga, borde klassificeras som offentligrättsligt. Denna uppfattning hyste exempelvis Afzelius, som påpekade att ”processförhållandet har […] en offentlig karaktär.”13 Från ett sådant ställningstagande var steget inte långt till att också systematiskt hänföra civilprocessrätten såsom rättsområde till den offentliga rätten. Att civilprocessrättens huvudsakliga syfte var just att utgöra en del av den statliga rättsskyddsordningen utgjorde den dominerande uppfattningen under 1800-talets senare del och 1900-talets början.14 Kallenberg anmärkte för egen del att ”[p]rocessrättens ändamål är […] meddelande av rättsskydd”, men framhöll samtidigt att någon fullständig enighet om detta inte rådde i doktrinen.15 Wrede ansåg att ”[d]et avgörande i förevarande fråga är att civilprocessen, såsom en gren av statens rättsskipning, innebär en utövning av statsmakt, nämligen av statens domsrätt med avseende å privaträttsliga förhållanden. Såsom reglerande denna utövning av statsmakt, vilken utgör en av statens viktigaste uppgifter, hör civilprocessrätten till den offentliga rätten.”16 13 Afzelius, a.a., s. 11. 14 Se härom, Croon, a.a., s. 200 ff. samt Annerstedt, Ludvig, Domarens processledande verksamhet vid civila rättstvister, Upsala, 1875 och Grenander, Ur förhandlingsprincipens historia, Stockholm 1879, s. 5. 15 Kallenberg, a.a., s. 8 och 11. 16 Wrede, a.a., bd. 1, (1922), s. 46. 177
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=