kapitel iii •adam croon utföra sina överläggningar. Ivar Afzelius uttryckte detta förhållande på följande vis: Trots att staten tillhandahöll rättsmedel hade det offentliga alltså inte några egna intressen i själva rättegången. Att denna syn på civilprocessen under vissa perioder i rättens historia hade varit rådande var flera företrädare för det tidiga 1900-talets processrättsvetenskap medvetna om. Wrede framhöll att ”[v]äl hafva några äldre författare betraktat civilprocessrätten såsom en del af privaträtten (formell privaträtt), emedan dess syfte är att bereda skydd för privaträttigheter.”7 Det fanns således, vilket framgick bland annat av Afzelius uttalande, också mycket i det civilprocessuella förfarandet som pekade på en systematisk förbindelse med privaträtten och dess främsta uttryck, avtalsfriheten. Parterna hade en långtgående rätt inom civilprocessen att bestämma över ramen för domstolens prövning, liksom att, om de så önskade, erkänna motpartens påståenden om de faktiska omständigheter som deras rättsförhållande grundade sig på. Motparten kunde också välja att efterge sina eventuella rättigheter genom att inte föra dem på tal. Skälen till att en part avstod från att göra sina rättigheter gällande kunde vara juridiskt strategiska eller helt utomrättsliga. Liksom inom ramen för avtalsrelationer eller helt rättsligt oreglerade fall saknade staten anledning att i rättegången efterfråga orsaken till parternas dispositioner eller att fordra av dem att 6 Afzelius, a.a., s. 11. 7 Wrede, Rabbe Axel, Finlands gällande civilprocessrätt, första bandet, 1905, s. 46. Se också Schröder, Jan, Die Einteilung des Rechts in öffentliches Recht und Privatrecht. Eine natürliche Theoriebildung, i Juristische Theoriebildung und Rechtliche Einheit (Claes Peterson red.), Lund 1993, s. 181 f. 175 ”Rättegången har å ena sidan till uppgift att skaffa parterna deras enskilda rätt, och parterna böra derför ega frihet att efter sin vilja bestämma om dess gestaltning, på samma sätt som de i öfrigt kunna genom öfverenskommelse skapa rätt sig emellan. Från parternas synpunkt sedt skulle statens uppgift icke vara någon annan än att se till, att möjlighet bereddes de rättssökande, att på lämpligaste sätt komma till målet, staten skulle endast tillhålla Domaren, såsom pligt mot parterna, och hvardera parten, såsom pligt mot den andra, att befordra detta syfte; af parten sjelf finge det bero, om han ville begagna sig af denna rätt eller derifrån afstå.”6
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=