kapitel ii •richard nordqvist självklart, att fatta beslut som ur ett legalitetsperspektiv också är beslut med ett relativt stort inslag av skälighet, lämplighet etc. Regering och riksdag har genomkommittéerna indirekt uppmuntrat domare och tjänstemän att fatta sådana beslut, enbart genom att förse dem med ett stort inslag av materiell kunskap. Frågan är därför om indelningen i legalitet och lämplighet ens är lämplig. Utredningsväsendet frambringar kunskaper som delvis upphäver den gränsen. För en statsvetare är det en fråga om samhällsstyrning. För jurister är det en fråga om hur lagtexten, med dess krav på en formell särställning, förhåller sig till den materiella grunden. Kan det ens hävdas med trovärdighet att lagtextenhar en särställning som normkälla, när den knappast kan tillämpas utan ett minimum av hänsyn till denna grund? Under alla omständigheter är det rimligt att anta att det svenska utredningsväsendet har bidragit till att den förvaltningsrättsliga legaliteten är en ovanligt materiellt orienterad legalitet. Frågan inbjuder till en historisk undersökning. 169
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=