kapitel ii •richard nordqvist För att undvika helt obilliga konsekvenser krävdes alltså kunskap om vad som hade uttalats i beredningen av lagen i riksdagen. Vilket rättsområde gällde klagomålen? Frågan var inte om civil- eller kriminallag (”allmänna lagen”). Frågan var om de lagar vars tillämpning hade synnerligen påtagliga konsekvenser för den överväldigande majoritet av befolkningen som hade jordbruket till inkomstkälla: bevillning, brännvinsbränning, skattskrivning etc. Hushållens inkomster var beroende av hur dessa lagar tillämpades. Då var det inte förvånande att en formellt och materiellt orättvis tillämpning väckte frågan om hur lagenegentligenskulle tillämpas. Här finns alltså ett tidigt exempel på den absolut nödvändiga betydelsen av lagens grund i hanteringen av det rättsområde i den offentliga rätten som låg närmast politirätten, dvs. närings- och kameralrätten. Rabenius var givetvis medveten om den här problematiken 60 år senare. Skillnaden är bara att hans definition hade en vidare betydelse. Frågan var inte nödvändigtvis om en reell grund till en genomförd lag, utan om allmänna grunder som bestämde förvaltningsrättens innehåll och tilllämpning: landets naturliga beskaffenhet, dess andliga och materiella odling, dess politiska utveckling etc. Frågan är mindre om den praktiska betydelsen av t.ex. lagförarbeten än om det generella innehåll i lagens grund som tillhandahölls av kommittéväsendet, oavsett om kunskapen mynnade ut i normgivning eller inte. Redan i slutet av 1700-talet ägnades majoriteten av kommittéerna just de frågor som ur rättslig synvinkel skulle kallas närings-, politi- och kameralrätt. Det övergripande syftet kan sägas ha varit att utreda hur statens resurser skulle maximeras. Men för att kartlägga behovet av åtgärder var det nödvändigt att inventera och undersöka villkoren för ekonomisk 37 Memorial av dr. Stenhammar 20 mars 1815 i Prästeståndet, 1815 års Riksdag, Presteståndets protocoll, bd. 1, s. 71. 165 ändamål förtjänta kanhända bliva det. Det är icke min mening [...] att härmed bereda något obehag för de Ämbetsmän, som författningarna utfärdat. De äro mången gång icke uti tillfälle att känna de grundsatser, som lett Riksens Höglofl. Ständers överläggningar. Grundlagen utesluter dem från deltagandet i Utskottets göromål, och det är där den allmänna viljan tydligast röjer sig.37
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=