argumentet lagens grund i 1800-talets förvaltningsrätt grund för att motivera att lagen t.ex. skulle förklaras eller förbättras med ett visst uttryck. När lagen sedan tillämpades blev samma grund en hållpunkt för domaren för att motivera varför lagtexten nödvändigtvis måste tillämpas på ett visst sätt. Lagens grund hade således samma självförklarliga karaktär som alla de argument vars giltighet byggde på att förnuftet var bundet av en metafysisk verklighet. Innehållet i denna grund blev en fråga för domarens eget förnuft. Därmed kunde domaren, med hänvisning till sitt eget förnuft, frigöra sig från beroendet av yttre stöd. När de reella resultaten av det här argumentet började granskas och utvärderas var det givet att det uppfattades som en omedveten förskjutning från det objektiva till det subjektiva; lagens grund blev en legitimering av en mer eller mindre subjektiv fortbildning.13 Dessa strävanden kulminerade i utarbetandet av omfattande stora lagkodifikationer, som var anpassade efter målsättningen att den skrivna lagen skulle vara en exklusiv kunskapskälla för både domare och medborgare. Kodifikationerna var, förenklat, en lagstiftningsfilosofisk och – teknisk motsvarighet till subsumtionsidealet. Anspråken på att utgöra en heltäckande lösning kan enbart uppfattas som ett tecken på att lagstiftaren ville uppfylla önskemålet att en tolkning enligt ordalydelsen var tillräcklig; alla övriga argument hade blivit överflödiga. Mot den bakgrunden är det förvånande att lagens grund inte bara återkom, utan fick en större betydelse än tidigare. Nu var det emellertid lagstiftaren som framhöll vikten av argumentet. Den preussiska ALR(1794) blev beryktad för sin detaljrikedom och strävan att förse domarna med en heltäckande lösning till alla frågor. Likväl insågs att domarna förr eller senare måste tolka lagtexten. Domarna skulle då utgå från lagens ”otvivelaktiga grund.”14 Code civil hade en lägre grad av detaljreglering och en mer 13 Diagnosen ställdes redan i den antika romerska rätten: et ideo rationes eorum quae constituuntur inquiri non oportet: alioquin multa ex his quae certa sunt subvertuntur, och därför bör man inte undersöka grunderna för de regler som stiftas: annars är det många av dessa entydiga regler som undergrävs; Neratius D. 1.3.21 14 §. 46. Bey Entscheidungen streitiger Rechtsfälle darf der Richter den Gesetzen keinen andern Sinn beylegen, als welcher aus den Worten, und dem Zusammenhange derselben, in Beziehung auf den streitigen Gegenstand, oder aus dem nächsten unzweifelhaften Grunde des Gesetzes, deutlich erhellet. 156
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=