kapitel ii •richard nordqvist Rabenius var också professor i nationalekonomi. När förvaltningsrätten började växa fram som ett eget ämne var det självklart att närings- och kameralrätten inte kunde studeras isolerat från de politisk-ekonomiska utgångspunkterna. I den tyska diskussionen var förvaltningsrätten länge ett avgränsat inslag i förvaltningsläran.9 Redan under 1870-talet var dock denna koppling försvagad. Rabenius omfattande Handbok i Sveriges gällande förvaltningsrätt (1866-73) var ett kompilat av positiv rätt och innehöll mycket litet kunskap om de grunder på vilka lagstiftaren ”hade byggt eller bort bygga”. Förvaltningsrätten var också primärt en ometikettering av den s.k. administrativa rätten. Näringsrätten skulle övergå till att bli speciell privaträtt och kameralrätten till finansrätt. Mot den bakgrunden är det kuriöst att Rabenius så bestämt framhöll behovet av ”helt andra förstudier”, särskilt som dessa kunskaper tillskrevs en praktisk funktion i hanteringen. Förvaltningsrätten hade per definition ett större handlingsutrymme, som dock måste tyglas: Utryck som regel och mått indikerar väl att Rabenius såg lagens grund som ett slags garanti för ett minimum av rättssäkerhet i förvaltningsrätten. Denna grund var ett nödvändigt enhetsskapande element, teoretiskt och praktiskt. Förvaltningsrättens särart var således att även om det inte ställdes samma krav på likformighet och förutsebarhet, så skulle en brist därvidlag kompenseras av en enhetlig kunskap om lagens grund. Frågan är naturligtvis hur Rabenius föreställde sig att det här kunskapskravet skulle realiseras praktiskt. Hur såg kopplingen ut mellan förvaltningsrättens grund eller anda och dess tillämpning? Det är desto mer anmärkningsvärt som Rabenius inte gjorde någon åtskillnad mellan dessa två 9 Ett berömt uttryck är nationalekonomen Lorenz von Steins Verwaltungslehre (8 delar, 1865-84). 153 Gäller nu detta om förvärfvandet af en grundlig insigt i förvaltningsrättens natur, så bör det gälla äfven om skickligheten att tillämpa den, och gälla i detta hänseende så mycket mera, somman yrkar, att denna tillämpning bör ske på ett friare, obundnare sätt, med hänsyn till ändamålsenlighet, billighet och andra konkreta förhållanden. Men denna friare tillämpning måste äfven hafva sin regel, sitt mått, och dessa kunna ej vara andra än lagens anda, hvilken ej kan fattas utan insigt i lagens grund.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=