christopher jacob boström och förvaltningen som genomförs av korrekt utnämnda ämbetsmän rättsstatligt eftersom statsintresset bland annat uttrycker sig genom den positiva lagen, vars existens i sin tur utgör ett bevis på att den enskilda staten är en rättsstat. (Boström hävdar till och med att endast en monarki kan utgöra en rättsstat varvid rättsstatligheten garanteras av den enskilda statens form för maktutövningen.45) Slutligen, om vi undersöker Boströms hypostas(ering) av staten och statsändamålet närmare, så visar det sig vara svårt att göra en åtskillnad mellan makt och rätt. Därmed går det vare sig att a priori dra en skiljelinje mellan förvaltning och despoti eller att a priori uppställa några gränser för den offentliga maktutövningen och statliga förvaltningen. Det är därför oklart om Boströms stats- och förvaltningslära ger stöd för tanken att förvaltningsläran under 1800-talet byggde på en modern legalitetsprincip. Däremot ger Boström uttryck för en tankegång om nödvändigheten att ämbetsmännen i en fungerande stat har ett ethos som inte främjar privata intressen på bekostnad av det allmänna. 45 Boström, ”Grundlinier till philosophiska statsläran”, §44 ff och §143 i Skrifter 2, s. 330 och 367. 148
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=